Karin Olsson ställer några frågor i söndagens Expressen, som jag får lust att svara på. Det gäller (förstås) Bokmässan i Göteborg. Olsson frågar: Är man en svartfot om man åker eller har man bara valt en annan motståndsstrategi?
På den i borgerlig press förhatliga proggtiden lärde jag mig en mycket användbar strategi: bojkott. Bokmässan i Göteborg, med namn som för tankarna till något allmänt, kommunalt eller till och med statligt, är varken mer eller mindre än ett privat företag som heter Bok & Bibliotek i Norden AB.
LÄS MER - Karin Olsson: Bokmässan gjorde oss till sekterister
Strejk och bojkott är ett effektivt sätt att få till förändringar. Om jag kan delta i att starta en rörelse mot, säg giftiga bananer, genmanipulerad majs eller någon som släpper in antidemokratiska krafter, så kommer jag att göra det.
Nya Tider legitimeras
Ja, säger du kanske, men Nya Tider har statligt presstöd och då kan vi inte särskilja dem från andra tidningar eller förlag.
Men det är just det som är det finurliga med bojkott. Vi som bojkottar kan påtala för staten att här är något som inte står rätt till. Och rätta mig om jag har fel, men är sådana diskussioner inte redan i gång nu? Att se över presstödets premisser?
Bojkott är en demokratisk metod
För mig är bojkott ett av få instrument, förutom fria val, där enskilda medborgare kan uttrycka sitt missnöje med sakernas tillstånd. Mitt mål är inte den antidemokratiska tidskriften i sig, utan att påpeka att Bok & Bibliotek i Norden AB inte har ensamrätt på bokmässor. I ett kapitalistiskt system som vi lever i finns, eller hur, valfrihet. Mitt val är en annan sorts bokmässa. En bokmässa som främjar demokrati, som ju betyder folkstyre.
LÄS MER - Karin Olsson: Bokmässans misstag öppnar för martyrskap
Att göra den lilla antidemokratiska tidskriften till huvudproblem är inte bara banalt, det är dumt. Det finns alltid sådana rörelser i ett samhälle. Men måste vi tvätta dem rena i våra demokratiska sammanhang?
Marianne Lindberg De Geer är medarbetare på Expressens kultursida