Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Profeten är den enda fullkomliga människan

Foto: CATO LEIN
Foto: BONNIER PRESS
Foto: STEFAN TELL / BONNIERS

Sannolikheten att Mircea Cărtărescu tilldelas Nobelpriset tycks öka för varje år.

Magnus Florin läser den rumänske författarens senaste stora utbrytningsförsök. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION.

”Det svaga surret från den stora solenoiden...”

Solenoider brukar inte vara några konstigheter. De hör till vardagen utan att du kan ordet – när du ringer på dörren eller startar en motor. De är vanliga magnetspolar där elström förvandlas till rörelse. Men hos Mircea Cărtărescu får solenoiden kraftfullare effekter, från njutbar levitation i sovrummet till omvälvande flykt och förvandling. 

Det är en märkvärdig uppfinning vid den mänskliga föreställningsförmågans gräns, utspridd till ett antal byggnader i Bukarest, kända endast av de invigda.

Skiss av magnetfältet runt en solenoid. Foto: SHUTTERSTOCK

Romanen ”Solenoid” är själv en sådan apparat, omåttlig och mångformig, monstruöst växande men samtidigt nogsamt nedplitad för hand i ett manuskript som inte är tänkt att läsas.

”Jag har långt hår sedan den tiden då jag kunde ha blivit författare. Håret är det enda som återstår av den karriären.”

Manuskriptets nedskrivare är en namne till den Mircea Cărtărescu som är lika med den berömde författaren. En gång i ungdomen drömde han (namnen) om att bli en sådan riktig Författare. Men drömmen gick snöpligt i kras och sedan dess är han bara en bokslukande läsare invid sin tråkiga tjänst som modersmålslärare. 

De överger verkligheten i varje ord de skriver.

Dock har han efterhand tillskansat sig ett sinne för sanning och verklighet som får honom att ta häftigt avstånd från de fantasihyllande Författarna. Deras löften håller aldrig – de överger verkligheten i varje ord de skriver. De kan måla dörrar på en mur, men bara på låtsas, och muren består.

I motsats till dem tar han (namnen) till sin uppgift att skriva ett manuskript som förmår att både bevara verkligheten och öppna dörren i muren. ”Solenoid” är detta manuskript.

Mitt hus har tiotals, hundratals eller tusentals rum. När jag öppnar en dörr vet jag aldrig var jag hamnar.

Om det fanns en scenograf till ”Solenoid”, så vore det ett barn till konstnärerna M. C. Escher och H. R. Giger. Metallrör och artärer ympas samman och rummen trotsar geometrisk logik. Ifall Cărtărescu inte har bytt skrivsätt, så gör han som romanens nedtecknare – skriver för hand, utan att se tillbaka och ändra. 

En otålig läsare tänker att hälften vore nog

Varje mening blir en plats som oanat kan leda till en annan. ”Plötsligt öppnas en dörr…” Skrivsättet skjuter upp slutet, så som Sheherazade skjuter upp döden i ”Tusen och en natt”. 

Ändlös trappa, inspirerad av M.C. Escher. Foto: SHUTTERSTOCK

En otålig läsare tänker att hälften vore nog, eller mindre – i ”Solenoid” blir det över 800 sidor av uppväxtminnen, drömrapporter, dagbokspassager, diktförsök och skenande fantasier. Men det skrivna vill inte vara effektivt berättande, utan upprätta en egen värld som kan tränga undan den befintliga. Dess poäng är att pröva tålamodet.

”Verkligheten, vårt legitima hem, borde vara den mest sagolika trakt men är det strängaste fängelse.”

Om det ännu finns gnostiker, så är Mircea Cărtărescu en sådan, om än bara tillhörig det gnostiska sällskap som består av honom själv. Tillvaron är ett fängelse, vari människan och mänskligheten är inspärrad. 

De flesta vet inte om interneringen utan trivs i den, eller vantrivs och längtar vagt efter något annat. Eller slås av skräck och förtvivlan, ropande på undsättning som på de tio sidorna i ”Solenoid” som endast består av ordet ”hjälp!”. 

Men andra har givits välsignelsen eller ibland olyckan att begripa hur det står till – och kunna uppfatta och tyda tecknen på en verklighet bortom muren. De är de utvalda, sökarna.

Hjärnan är fången i kraniet och vill ut.

I en intervju talade Cărtărescu om sitt författarskap som ett svar på detta slags fångenskap: ”Jag tror att jag i grunden gör två saker som författare - jag beskriver ett fängelse och försöker bryta mig ut ur detta fängelse.” 

Design H.R. Giger. Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK

I den handlingen finns hos Cărtărescu en aggressivitet, fattbar hos en författare som levt halva livet i en diktatur, vars debut utgavs censurerad efter godkännande av nio instanser och vars första utlandsresa – till New York – kunde ske först vid 34 års ålder efter regimens fall. 

Men fängelset är hos Cărtărescu ett existentiellt grundvillkor, med hjärnan som främsta spelplats. Hjärnan är fången i kraniet och vill ut, och ”Solenoid” är en hyllning till denna klump, de grå cellernas firande av sig själva.

”Så länge jag kan minnas har jag haft en stark känsla av förutbestämmelse. Redan detta att ha sett dagens ljus i världen fick mig att känna mig utvald.”

Romanens författare beskriver sig som en av dem med förmågan att tyda tecknen på en tillvaro bortom inspärrningen. Han är en seende, en siare – i hans perspektiv är profeten den enda fullkomliga människan.

Det är konsekvent att det går upp i rök.

Men han vet också att utvaldheten är en ”skandal”, eftersom den motsäger och förnekar den bjudna världen. Jag förbinder den hållningen med Cărtărescus egen. Men likafullt är det för mig svårt att läsa hans verk som orakelmässigt. Snarare är det ett vittnesbörd - en gestaltning av vad som ryms i en hjärna. Jag är här.

”Och i samma stund som manuskriptet fattade eld började jag känna att jag verkligen har ett liv.” 

”Solenoid” återger ett manuskript avsett att skrivas till slut, men inte läsas. (Fast vi läser det ju, i Inger Johanssons enastående översättning.) Det är konsekvent att det går upp i rök. Men i romanen är den händelsen samtidigt ett avstående från litteraturen till förmån för levandet.

Cărtărescu (namnen) ställs inför ett val: konsten eller livet – förkroppsligat i den lilla dotter han fått med sin älskade. Och han väljer livet. Man kan tolka det som författaren Mircea Cărtărescus abdikation från tronen via ombud (namnen). En både etisk och estetisk handling, som inte är ny utan en kärna i författarskapet. 

Men hur ska man tolka det sista styckets sköna allegoriska glänta? Med det lilla kapellet i ekskogen, drömmarna, den lilla flickan? Sista meningen: ”Där ska vi stanna kvar för alltid, i de förfärande stjärnornas hägn och beskydd.”

Sedan bara de fyra bokstäverna i ordet S L U T . Men läsaren tror inte att det är slut.

ROMAN

MIRCEA CĂRTĂRESCU

Solenoid

Översättning Inger Johansson

Albert Bonniers, 817 s

Magnus Florin är författare, dramaturg och medarbetare på Expressens kultursida.

I tv-spelaren högst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Veckans gäst är artisten Pugh Rogefeldt, mottagare av årets Cornelis Vreeswijk-stipendium på 750 000 kronor. Programmet finns också som podcast.