Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Professor Stoner blev professor Pokémon

Paolo Macchiarini. Foto: Sven Lindwall

Pikachu.

Foto: Magnus Jönsson

Joel Halldorf skriver om ekonomiseringen av universitetsvärlden.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

På sin dödsbädd blickar litteraturprofessorn William Stoner tillbaka på ett liv fullt av besvikelser. Men varken bitterhet eller vrede fyller huvudpersonen i John Williams roman. I stället minns han forna fiender med kärlek, och är försonad med sina tillkortakommanden.

Stoner har älskat sitt universitet och offrat mycket för det. Nu avslutas hans liv med en sista examination: han tenteras i konsten att dö, och får, som vanligt, högsta betyg.

John Williams vision av ett universitet som genom bildning och litteratur formar en moralisk människa är vacker. Men lägger svenska staten 50 miljarder årligen för att personer vars arv eller miljö gjort dem studielämpliga ska mogna som människor?

Nej, universiteten finansieras för att de producerar saker som staten anser sig ha nytta av: forskning och människor med yrkeskompetens. Som regeringen själv skriver på sin hemsida: "Utbildning av hög kvalitet är avgörande för att stärka Sveriges konkurrenskraft." Den behövs för välutbildad arbetskraft och skapar förutsättningar för forskning och ökad kunskap.

 

Läs mer: Jens Liljestrand läser William Stoner.

 

Universiteten ska generera bnp till nationen. "It's the economy, stupid" - med Bill Clintons gamla kampanjslogan kan de flesta aspekter av det moderna livet beskrivas.

Inte bara målen med universiteten utan även deras organisation präglas i dag allt mer av ekonomins logik. Denna totala ekonomisering riskerar att urholka dem; förvandla dem till själlösa fabriker som producerar forskningsresultat men inte kunskap, som ger examenshattar utan bildning.

Vid sidan om kronor och ören nämns ibland mer idealistiska motiv för universitetens existens, i synnerhet humaniora. Genom att forma självständiga och kritiskt tänkande medborgare bidrar de till demokratin, brukar det heta.

 

Läs mer: "Karin Olsson: Finns det någon kvar som kan ta bildning i sin mun utan att kräkas?"

 

Bildningsbegreppet har blivit kodordet framför andra för humanister som protesterar mot rent ekonomiska perspektiv på utbildning. Men det lider av en svaghet som gör det oförmöget stå emot trycket från ekonomins otvetydiga sifferspråk.

Ordet bildning har sin rot i bild. Metaforen kommer, som den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer konstaterat, från Bibelns beskrivning av människan som formad efter Guds avbild. Bildning handlar alltså om att formas efter en förlaga, ett ideal. Men vilken är den moraliska vision, den avbild som dagens bildningsapostlar vill forma sina studenter efter?

Problemet med de så kallade demokratiska idealen - att tänka fritt och kritiskt, vara självständig - är att de saknar egen substans. Här finns ingen egen vision, utan bara en träning i att genomskåda andras motiv och ideal. Därför slutar denna till synes upplysta väg ofrånkomligen i Nietzsches "Gud är död", i cynism och postmodern relativism.

I stället för Nietzsche.

Universiteten har sedan begynnelsen levt med spänningen mellan bildningsidealet och det ekonomiska uppdraget att vara statens tjänare. De universitet vi har i dag är följden av att bildningsfronten brustit och ekonomin erövrat hela territoriet.

 

Läs mer: "Hur är en bildad på riktigt?", undrar Annina Rabe.

 

Problemet är att ekonomins seger underminerar kärnverksamheten. För att ta ett enkelt men vanligt exempel:

En lärare som underkänner en student skapar i dag problem för studenten, sig själv och institutionens budget. Studenten måste tenta om, läraren utforma och rätta en ny tenta (vanligen utan ersättning) och institutionen får mindre betalt eftersom den student man undervisat inte klarade kursen.

På det ekonomiserade universitetet är incitament för att underkänna med andra ord svaga, vilket naturligtvis påverkar utbildningens kvalitet. Detta är problemets kärna: i ett ekonomiskt system trumfar kvantitet alltid kvalitet - ja, risken är att det förra förväxlas med det senare. Ett framgångsrikt universitet blir då ett universitet som examinerar många studenter, vilket skapar de kvalitetsproblem som bland andra Dick Harrison pekat på (SvD 25/1).

På motsvarande sätt undergräver ekonomiseringen forskningens kvalitet, till exempel genom den bibliometriska bedömningen av forskare. Bibliometri mäter inte forskningens kvalitet, det vill säga om den fördjupar vår kunskap om världen. I stället tilldelas forskare poäng baserat på var och hur deras forskning publiceras, samt hur mycket den citeras.

William Stoner.

 

Läs och lyssna: Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli tala om bildning.

 

Ett slags spelifiering av forskningen med andra ord, en pokémonlik poängjakt - men spelet är fullt av buggar. För det första skapas incitament för kontroversiell forskning, eftersom den citeras oftare - låt vara av forskare som tar avstånd från resultaten. Dessutom premieras kvantitet framför kvalitet, eftersom det mest av allt handlar om att få ut resultat. Lägg till detta den ökade konkurrensutsättningen av forskningsmedel, där forskare tvingas söka anslag i stället för att disponera fri forskningstid, och du får ett system i vilket resultat blir viktigare än sanning.

Som om detta inte vore nog, kommer allt fler rapporter om att vetenskapens kontrollinstanser havererar. Richard Horton, redaktör på ansedda medicintidskriften The Lancet, hävdar (11/4 2015) att mycket - hans uppskattning är 50 procent - av det som publiceras som vetenskap i dag är felaktigt. Varför? Hans svar är att kampen om forskningsanslag och genomslag premierar dålig forskning: ingen har incitament för att ha rätt. I stället handlar incitamenten om att forskare ska vara produktiva och innovativa.

Paolo Macchiarini, Karolinska institutets avslöjade stjärnkirurg, är ett exempel på en produktiv och innovativ forskare som hade fel och som inte avslöjades av interna kontrollinstanser. Han är en produkt av det ekonomiserade universitetet, och tyvärr bara toppen av ett isberg.

 

Läs mer: Nils Forsberg om hur bilder kan ge bildning.

 

Att universiteten i dag alls fungerar beror på att där ännu finns tillräckligt många som utifrån andra ideal agerar på tvärs mot det ekonomiska systemets incitament. Lärare som underkänner studenter trots att alla inblandade förlorar på det. Forskare som genomför noggranna studier med gråtrista resultat, trots att deras karriärer skulle gynnas av mer spektakulära utfall.

Nietzsche.

Universiteten lever i dag, kort sagt, på ideal som deras organisation motverkar. Ännu finns rester kvar av den anda som formade William Stoner. Men när dessa kvardröjande spöken från en annan tid lämnar byggnaden är risken stor att den kollapsar.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!