Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Pris till oss som trivs i skymningsvärlden

Patrick Modiano och Francoise Hardy, back in the days.

Åh, den underbara otidsenligheten i att ge Nobelpriset i litteratur till Patrick Modiano!

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I en tid där allt som är fast förflyktigas och medietränas är det underbart att Svenska Akademien väljer att belöna kvaliteter som integritet, konsekvens och en introvert läggning, hos såväl författaren själv som hans verk. För Modianos böcker är ungefär likadana allesammans, och i högre grad än handlingen är det stämningen i dem man minns:

I "Villa triste" (1975), som jag älskar, är det solblekt 60-tal, en 18-årig pojke förälskar sig i en filmstjärna, i världen utanför rasar Algerietkriget. Men i badorten där de befinner sig är sommaren loj, strösslad med vacker rekvisita som cigarettmunstycken, champagneflaskor och sportbilar; som en bitterljuv blandning av landsmännen Marcel Proust och Françoise Sagan.

 

Liksom Proust uppehåller sig Modiano vid minnet, och sökandet efter det: en förlorad far, en förlorad kärlek, en förlorad barndom, eller ett obearbetat historiskt trauma. Och dessa minnen vilar alltid i ett dunkel:

Mitt mål är att återge ett slags skymningsvärld, sa Modiano själv i en intervju i början av 1970-talet.

Nobelpriset till Modano känns därför lite som ett pris till alla oss som trivs bäst i just skymningsvärlden: romantiker, drömmare, melankoliker, eskapister, nostalgiker och bärare av andra otidsenliga diagnoser. Vi känner oss, liksom Patrick Modiano, obekväma i alltför starkt rampljus, men nu biter vi ihop och hoppas att det varar längre än 15 minuter.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!