Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Prinsessorna regerar
på Göteborgsoperan

ingela Brimberg.Foto: Mats Bäcker
Ida Falk Winland.Foto: Mats Bäcker
Paul Nilon.Foto: Mats Bäcker

Gunilla Brodrej ser kvinnorna övertyga mest i Mozart-operan "Idomeneo" om en kung som kom i kläm och en son som bröt sig loss.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det är närmast parodiskt lätt att hänga med i handlingen i ”Idomeneo” på Göteborgsoperan. Viktiga teman skrivs bokstavligen ut i versaler, vitt på svart: "OFÖRSONLIGA GUDAR".

Den starkaste scenen är när kung Idomeneo, som plågad av sina val mellan kärlek till sin son och löften till gudarna, får hink efter hink med vatten kastad över sig. Han har ”ett hav innanför sitt bröst” i sin stora aria i andra akten. Alla är väldigt engagerade i denna scen där Paul Nilons Idomeneo kämpar för livet i en sångövning värdig en tävlande i "Gladiatorerna".

Spelet kan börja

Den mytologiska historien som Mozart bygger sin opera ”Idomeneo” (1781) kretsar kring komplikationerna efter att Idomeneo har köpslagit med guden Neptunus. Idomeneo räddas från skeppsbrott, men måste döda den första människa han möter när han kommer upp på torra land igen. Och när kungen kliver i land möts han givetvis av sin egen son Idamante. Spelet kan börja.

Den krigströtte Idomeneo tar då upp en ny strid, med sig själv och gudarna. Lurar han gudarna dör hans folk. Går han gudarna till mötes dör hans son. Till detta kommer kärlekshistorian mellan sonen Idamante och den trojanska krigsfången Ilia.

I Graham Vicks uppdaterade koncept för Göteborgsoperan spelas Ilia av den strålande och intressanta sopranen Ida Falk Winland med spritsig höjd och vackert mörk lyster i de mer introverta partierna. Hon och hennes olyckssystrar är trojanska krigsfångar på Kreta vilket här demonstreras superpedagogiskt genom att de släpas åt sidan i kedjor, för att våldtas av beväpnade militärer. Det är ungefär lika subtilt som en action på kanal sex.

Män förgriper sig på kvinnor

Det var Graham Vicks förra gestaltning av en våldtäkt på Göteborgsoperan som blev startskottet för debatten om operasexismen (”Lady Macbeth från Mtsensk").

Nu har jag inga liknande invändningar. Däremot tycker jag fortfarande att det är tjatigt att våld på operascener jämt måste demonstreras genom att män förgriper sig på kvinnor. Och när jag hör Graham Vick tala (samtalet finns på Göteborgsoperans hemsida) om den tragiska Elektras roll i termer av ”vagina dentata” och att hon definitivt är en sådan som man skulle vilja "tillbringa en helg med" undrar jag hur det ändå kan bli så bra. Ingela Brimberg gör ett dynamiskt och spännande porträtt av den försmådda Elektra. Fantastiskt framfört, förstärkt och förhöjt genom fem likadana dansande Elektror som rasande furier.

Till denna historia har Mozart komponerat en rafflande opera, som påminner om 1700-talets barockoperor som också var upptagna med gudar och monster. Men Mozart använder historien för att berätta en djupare berättelse om en ung generation som försöker bryta sig loss och leva ett självständigt liv, frigjorda från blodshämnder och gamla oförätter.

Detta är frilagt med en sådan scenografisk övertydlighet (Paul Brown) att det påminner om ett barnprogram.

En häftig musikalisk upplevelse

Men dirigenten Laurence Cummings och Göteborgsoperans orkester får havet utanför Kreta att bölja genom partituret, såväl i lätt bris som vinande storm. Det finns härliga körer att svepas med av. Och när sångarna inte hamnar för långt in på Göteborgsoperans djupa scen och drunknar i ljudbilden är den här operan, som på många sätt handlar om Mozarts egen frigörelse från sin far, en häftig musikalisk upplevelse.

Luciano Botelhos Idamante har precis den rätta tindrande idealismen i sin tenor och Ida Falk Winland gör en långt mer spännande och dynamisk Ilia än den gängse gråtprinsessan. För trots de utmärkta pappa-son-tenorerna och deras rörande återseende med besläktade röster som slingrar sig kring varandra under en ritad solskiva, och trots denna charmiga prinssaga där kärleken övervinner allt tack vare en storsint kung, är detta framför allt prinsessornas show.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - så missar du inga nyheter!