Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Pride-festandet är en politisk strategi

Det blir ingen Pride-parad genom Stockholm i år. 

Philip Warkander ser en kortfilm som påminner om festivalens politiska dimensioner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PRIDE. För första gången sedan 1998 kommer inget Pride-tåg att gå genom Stockholm. Genom åren har paraden förändrats i takt med samhället. Fortfarande utsätts den regelbundet för hat och hot från homofobiska personer och organisationer, men de som med glädje betraktar spektaklet från trottoarer, uteserveringar och fönsteröppningar har med tiden blivit allt fler. Flest uppmuntrande rop och applåder brukar höras när gruppen ”Stolta föräldrar” passerar. I år skulle dessutom kronprinsessan Victoria invigningstalat, något som nu kommer ske via digital länk. 

2002 dokumenterade konstnären Jan Hietala paraden när den långsamt ringlade sig från Östra Kungsträdgårdsgatan, förbi Kungliga slottet och nedför Hornsgatan. Filmen spelades in på paradflotten som tillhörde Rainbowroom, då Stockholms hetaste nattklubb, arrangerad av Pride-veteranen Jonas Andersson

Filmen, med det talande namnet ”Homomovie”, visar fragmenterade scener från ett stökigt Pride-firande. Folk dansar, svettas och hånglar. Filmen zoomar in på stjärtar, skrev och barbröstade män. Det är stökigt, trångt och lyckligt. Många av den tidens kända ansikten flimrar förbi – ett tidsdokument från en tid som var både alldeles nyss och väldigt avlägsen. 

Filmen ”Homomovie” på storbildsskärm vid Stureplan.

Festande har alltid varit en central del av homolivet. I en kultur där traditionell familjebildning inte varit självklar har familjer bildats på annat sätt än genom parrelationer, och umgänge ofta skett utanför hemmet. Barer, restauranger, klubbar och parker blev platserna där man umgicks. 

Det hedonistiska och spektakulära på Pride har också sin förklaring. Länge var strategin för att uppnå samma rättigheter som heterosexuella att visa sig så ”normal” som möjligt. Män skulle klä sig i kostym, kvinnor i klänning eller kjol. Om det avvikande sexuella begäret inte syntes i det yttre var förhoppningen att homo- och bisexuella skulle kunna ses som faktiska, fullvärdiga människor. Men, strategin misslyckades och i stället utvecklades alternativa planer.

Fest och politisk kamp flätades samman.

Om nu majoritetssamhället inte tyckte att bögar och lesbiska var fullvärdiga medborgare kunde man lika gärna leka med fördomarna. Man klädde upp och ut sig, lekte maskerad med nibilderna, tog över tolkningsföreträdet från homofoberna. Fest och politik kamp flätades samman. 

Mellan 29 juli och 3 augusti visas ”Homomovie” på Taverna Brillo och på storbildsskärmen Big bang screen på Stureplan. Skärmen ramas in av Pride-flaggans färger i neonversioner. Orange representerar läkande. Lila står för själen. Grönt för natur. Platsen är väl vald – Stureplan är känt som tillhåll för den aspirerande medelklassen. Fattigt på kulturellt kapital men rikt på sociala ambitioner. Att placera en film om samkönat begär, politisk kamp och levnadsglädje mitt på torget stökar till och tar plats, precis som Pride-tåget än en gång hade gjort, om inte rådande pandemirestriktioner stått i vägen. 

 

Philip Warkander är universitetslektor och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”När jag somnar tänker jag på de obesvarade mejlen”