Emilia Degenius andra roman "Åka skridskor i Warszawa" skildrar författarens försök att återupptäcka sin barndom i 1960-talets Polen. Vägen dit går dels genom de egna minnena, dels genom jakten på de dokument som ska förklara vad som hände hennes far, vars uppsägning och död blir hela familjens olycka.
Barndomsberättelsen är på sätt och vis klassisk:
En strävsam mors välvilliga men brutala förtryck, en far som genom sin frånvaro förblir spännande och mystisk, en dotter som är blind för omvärlden, fullt upptagen med att växa upp. Det ovanliga ligger i omständigheterna. Mitt under Emilias tonårstid sveper en antisemitisk våg genom det kommunistiska Polen och hon drivs i likhet med tusentals andra polska judar att emigrera.
I boken varvas den vuxna kvinnans sökande efter förklaringar med partier skrivna ur den unga flickans perspektiv. Men även i dessa avstår Degenius från att fylla ut minnesluckorna med uppdiktade detaljer. I stället glider de två berättarrösterna över i varandra utan fiktionen som distanserande skyddsbarriär.
Resultatet är en på samma gång naken och komplex skildring, där frågetecknen får förbli frågetecken och där det bitvis forcerade tonläget bara understryker berättelsens autenticitet.
Mina tankar går osökt till Bea Uusmas Augustprisbelönade bok "Expeditionen". Båda böckerna syftar till att besvara en historisk gåta, och i båda två bjuds läsaren in att delta i detektivarbetet vid författarens sida, steg för steg. Men där Uusma följde polarforskaren Andrées mytomspunna resa mot Nordpolen färdas Degenius genom det egna minnets och den polska byråkratins betydligt mindre romantiska labyrinter.
Desto mer imponerande då att "Åka skridskor i Warszawa" utöver ett angeläget tidsdokument utgör gripande och riktigt spännande läsning.
Följ Expressen Litteratur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.