Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Poesi som prövar Putin

Michail Sjisjkin. Foto: Jevgenija Frolkova/Ersatz

Jesper Högström läser ryssen som drog sig ur bokmässan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

ROMAN

MICHAIL SJISJKIN | Brevboken | Översättning Elin Parkman | Ersatz, 381 s.

Jag steg upp en morgon häromdagen och läste på The Guardians hemsida att den ryske författaren Michail Sjisjkin dragit sig ur en stor bokmässa i USA. Sjisjkin skulle ha deltagit i den ryska delegationen, men förklarade att han vägrade representera "ett land där makten har gripits av en korrupt, kriminell regim, där staten är en pyramid av tjuvar".

Jag greps av känslan av att jag inte hade vaknat riktigt. Jag har ju tillbringat mina kvällar den senaste tiden med att läsa Sjisjkins "Brevboken" - den första roman av honom som översatts till svenska - och se på nerladdade avsnitt av "Boss" på datorn.

 

Och om man nu är en kille som vill ha sin tillvaro compartmentalized (eller vad man nu säger på svenska), då var det ganska trivsamt att kunna hoppa mellan den bottenlösa cynismen och det intriganta knullandet i borgmästare Tom Kanes Chicago och den poetiska själfullheten i en rysk roman där unga älskande skriver gammaldags litterära brev till varandra om Livet och Döden och den där sommaren på datjan när det regnade hela tiden och den genomvåta syrenen doftade.

Nu var det som om de separata verkligheterna hade blandats ihop som de gör i drömmen och den Själfulla Poesin ställt sig upp för att förklara hur illa den tyckte om Vladimir Putin. Imponerande, men ärligt talat aningen löjligt, som om en figur i en Disneyfilm hade klippts in i "Boss" för att hålla en salvelsefull predikan för borgmästare Kane.

Ett par dar senare, när jag slog igen "Brevboken", insåg jag att nyheten inte var så konstig ändå. "Brevboken" är verkligen en stor rysk roman, i Tolstojs tradition, och i den traditionen ingår det vår samtida svenska kultur tycks frukta mest av allt: modet att vara naiv. Men den naiviteten innebär inte verklighetsflykt eller verklighetsförnekelse (den stiliserade cynismen i "Boss" är faktiskt betydligt mer begränsad i sin syn på människan.)

"Brevboken" innehåller verkligen Liv, Död och doftande syrener, de brevväxlande älskandes högpoetiska reflektioner om tidens och litteraturens natur och värnlöst ömsinta beskrivningar av vänskap, kärlek och barn.

 

Men också tortyr och krig, strindbergskt frätande scener där familjelivet skildras som alla lasters urhem, det döda äktenskapets gastkramande tristess, åderbråck på benen och stinkande blöjbyten på strokedrabbade åldringar. En bild av människolivet som lyckas vara klarsynt och kärleksfull samtidigt: om detta är traditionellt så är det en tradition som lever.

Det är nämligen också en raffinerat komponerad roman som spränger tidens ramar - man förstår efterhand att det krig den manlige brevskrivaren (som heter både Volodja, Vovka, Volodenka och ett antal andra saker, som de ju gör i ryska romaner) dragit ut i måste vara Boxarupproret i Kina 1900, medan hans älskade Sasja (Sasjka, Sasjenka, etc) lever i en obestämbart senare tid där det finns film och flygplan och abortkliniker. De poetiskt exakta intrycken - vackert förmedlade i Elin Parkmans rent fysiskt njutbara översättning - ingår i en helhet som är drömlikt obestämd och på samma gång fullkomligt självklar. Det är som i en Tarkovskij-film: man vet inte riktigt var man är, men man är hela tiden i Zonen.

 

Så nej, jag vet inte om jag tror att Michail Sjisjkin kan rå på president Putin, men jag är inte förvånad att han försöker. Man kan ju få den där känslan av en roman ibland: att det finns andra maktfaktorer än någon som borgmästare Kane kan föreställa sig. En naiv tanke, men ändå verklig. Och om man nu är en kille som vill ha sin värld compartmentalized så är man glad när någon bryter ner väggarna åt en.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!