Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ulf Lundell-kvinnan får inte vara mänsklig

Ulf Lundell i SVT-dokumentären av Marie Nyreröd.
Foto: Rikard Collsiöö /SVT / SVT
Lunch med Montelius finns där poddar finns.

I det nya avsnittet av Lunch med Montelius pratar Martina Montelius och Gunilla Brodrej om helgens dokumentär i SVT, ”Ulf Lundell – friheten och ensamheten”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PODCAST. Efter att ha sett en dokumentär i två delar om Ulf Lundells musik och författarskap försöker Martina och Gunilla förklara varför inte Ulf Lundell har satt tonen för deras liv. 

spotify:episode:6vMFCgMhO7bLk2tlQEo8zf

– Ulf Lundells kärleksdiktning handlar om den mytologiska kvinnan som jag hellre skulle äta upp mina egna inälvor än att vara. Därför att det verkar astråkigt. Och så handlar den om kärlek som en nästan magisk transformerande kraft. För mig är kärlek ett segdraget arbete med att förstå en annan människa, att göra saker för någon, finnas i en vardag, vara varandras bästa vänner. Det finns ingen elgitarr i det, säger Martina Montelius.

Ulf Lundells typiska sångsätt har präglat flera av hans epigoner. Men han har inte bara skapat en tradition, utan verkar i en sådan. 

– Han är Bob Dylan i studion och Bruce Springsteen på scenen. Och det är inget fel, säger Martina.

– Nej, men varför skulle jag lyssna på Ulf Lundell när inte ens Springsteens musik intresserade mig, undrar Gunilla Brodrej.

– Det är nåt med upplägget av en låt där man förstår i förväg vad nästa sväng ska vara, säger Martina.

– Musiken är lättfattlig, den ställer sig inte vägen för texten, men den förhöjer inte heller, säger Gunilla och vill diskutera Ulf Lundells status som nationalskald så som den framställs i SVT-dokumentären.

– Det som är intressant på riktigt, för vad som inte sägs, är det som handlar om hans kvinnosyn, säger Gunilla.

Göran Greider förvånade mig där, säger Martina.

– Han menar att Ulf Lundell skulle vara den som skrivit ”mest sant om kvinnor och kärlek”, säger Gunilla.

– Lundell säger nånting om att mannen har tappat bort sig på grund av feminismen. Inte har nån uppgift. Jag kan tycka att det är deprimerande, säger Martina. 

Det enda sättet att bli den där kvinnan är att avsäga sig hela sin mänsklighet, säger Martina.

I en av ”Vardagar”-böckerna beskriver Lundell ett möte med Eva Röse där han tackar henne ur djupet av sitt hjärta för att hon är så vacker. Martina undrar hur han skulle reagera om han faktiskt lärde känna henne.

– Det som mest kännetecknar Eva Röse är humor, självtändighet och tuffhet. Lundell pratar i dokumentären om drömmen om den försvarslösa kvinnan. 

– En del män är kvar i bilden av kvinnan som sitter där som en icke-dansande ballerina. Det enda sättet att bli ”Kvinnan” är att avsäga sig hela sin mänsklighet, säger Martina. 

Varför skulle jag lyssna på Ulf Lundells musik när det fanns Miles Davis och Stevie Wonder och Elton John?

– Det kan vara så att Ulf Lundell förkroppsligar det där sättet att vara man, och att det därmed har gjort att jag har repellerat, säger Gunilla.

– Och varför skulle jag lyssna på Ulf Lundells musik när det fanns Miles Davis och Stevie Wonder och Elton John. Eller när det gäller böckerna. Varför skulle jag som tonåring läsa ”Jack” när det fanns ”Barnens ö” och ”Egalias döttrar”? säger Gunilla. 

– Det finns en ganska stor vargflock som söker varandra. De behöver varandra. En del lever i den tonarten, säger Martina.

– Jag vill inte leva i den tonarten. Jag vill inte att Ulf Lundell ska ange tonen för mitt liv, säger Gunilla.

– Därför att i det livet är det för tråkigt. Vi vill ha roligt, säger Martina.

Vidare summerar Gunilla och Martina 2020, som trots allt inte var så dåligt. 


Lyssna på hela det nya avsnittet av ”Lunch med Montelius” i spelaren ovan.