Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Självutnämnda gudarna Sivandivan och Zlatan

Siv WennbergFoto: Ur ”Sivandivan”.

Vad är grejen med Zlatan-statyn och vad är grejen med Sivandivan. 

Två divor är samtalsämnet i det nya avsnittet av Lunch med Montelius.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PODCAST. I tisdags avtäcktes Zlatan-statyn i Malmö. Över dagens lunch på Lao Wai studerar Martina Montelius och Gunilla Brodrej bilderna på Peter Lindes staty.

– Han har ju en stor kukbula, utbrister Martina och kan inte låta bli att skvallra om att en bekants bekant som påstått sig haft samlag med fotbollslegendaren. Efteråt skulle denne ha frågat följande: ”Hur känns det att ha fått kuk av Gud?”. 

– Jag kan inte till hundra procent säga att det här är sant, tillägger Martina.

Gunilla tackar för att det gudomliga kom på tal eftersom de strax vill prata om en annan diva. Tillbaka till statyn och ”kukbulan”.

Zlatan Ibrahimivic vid sin nyavtäckta staty på Stadiontorget i Malmö på tisdagen.Foto: JOHAN NILSSON/TT

– Han har ändå gjort valet att satt på honom ett par kortbyxor. Man hade ju kunnat avbilda honom helnäck, säger Gunilla.

– Men hur ska man då göra? På de klassiska statyerna har de alltid pyttesnoppar!

– Den behöver ju inte stå rakt ut!

– Det hade givetvis varit ytterligare en möjlighet.

– Allas ögon kommer ju ändå att dras till den där...

– ...snasen!

– Skulle man kanske ha gjort honom lite mer som en Ken-docka, resonerar Gunilla.

På de klassiska statyerna har de alltid pyttesnoppar!

– När män har shorts är det faktiskt inte alltid som de får en stor bula. Gör man en staty på en man i uniform tänker man inte pth eller ptv, säger Martina. 

– Det är ju bara en tidsfråga innan någon klottrar på den där. Det sätter ju kommunen i arbete, avslutar Martina.

Poddens nästa samtalsämne är dokumentären ”Sivandivan” av Emelie Jönsson och Gustav Ahlgren. 

– Operasångerskan Siv Wennberg odlar upp den tacksamma personan Castafiore. 

Castafiore i Tintin.Foto: Ur ”Tintin”.

– Jag tycker kanske att hon gör operakonsten en otjänst. Så när dokumentären ”Sivandivan” kom kände jag mig som ett trotsigt barn. Jag var inte intresserad. Jag tycker att opera ska vara teater, och där är vi totalt oeniga. Men nu har jag sett den på SVT Play. 

– Hur var den då, undrar Martina.

– Den höjer sig över sammanhanget opera. Det är en film om att vara en föredetting. 

– När salongsljuset har tänts. Den sista lösögonfransen har dragit av i logen. Är det så?

– Ja, det är många närgångna bilder på henne i lägenheten som är tapetserad av affischer från hennes karriär. Det är närgånget filmat, inget smickrande porträtt. Ändå älskar hon filmen själv, säger Gunilla.

Det är närgånget filmat, inget smickrande porträtt.

– Jag tror att hon tänker att det är som ”In bed with madonna”. Hon tänker sig kanske att vi alla har haft den här fantastiska bilden av Castafiore och att vi nu äntligen får äran att komma in bakom kulisserna, sedan vet jag inte hur många som egentligen visste vem hon var?

Siv Wennberg.Foto: Charles Hammarsten / IBL

– Väldigt få om ens någon längre. De flesta förknippar henne med ”den galna tanten” hos Robert Aschberg, eller kanske i det där avsnittet av ”Debatt” när hon debatterade med Claes Elfsberg om musiktävlingen ”Maestro”, hon vara rasande, säger Gunilla.

– Det var det programmet som Ola Rapace var med i! En del klarar inte av att se läskig skräckfilm, jag klarade inte att se Ola Rapace i ”Maestro”, säger Martina.

– Siv Wennberg har tagit rollen som den reaktionära operastjärnan. Det finns inga sådana kvar längre, säger Gunilla.

– Hon är Prussiluskan, säger Martina.

Claes Elfsberg tävlade i ”Maestro”.Foto: SVT

– Jag tyckte inte heller att ”Maestro” var så bra. De ville att jag skulle komma och debattera det i ”SVT Debatt”, men jag ville inte. Jag brann inte. Men Siv levererade, säger Gunilla.

– Hon var en drömgäst, säger Martina.

– Operasångare är inte så där längre.

– Hon har gått vilse i en tidsmaskin, säger Martina.

– En gång i tiden var Siv Wennberg bra. Hon spelade i ”Die Frau one chatten” på Kungliga Operan tillsammans med Birgit Nilsson, hon var på den nivån. Sjöng Sieglinde i ”Valkyrian” och så vidare. Jag vet inte exakt vad det var som hände sedan, förutom att det blev trassel när hon försökte flytta på en repetition i Frankfurt för att vara med i en annan produktion samtidigt. De kanske inte tyckte att hon var seriös då, säger Gunilla. 

Birgit Nilsson.Foto: LENNART NILSSON TT NYHETSBYRÅN

– Det finns nåt ganska klokt med den monogama normen, alltså det där med en i taget. Att inte göra två saker vid samma klocklag. Tänk om jag skulle resa mig nu och gå i väg till en annan podd. Då skulle kanske Karin Olsson säga att det ”börjar bli dags att sålla bland uppdragen”. Nuförtiden ska det ju inte finnas auktoriteter. Nu är det mera: ”är det nåt som inte känns bra, som inte vi har tänkt på?”.

– Det där språket skulle inte Siv Wennberg förstå, säger Gunilla.

– Regissören Natalie Ringler (”Vår klass”, ”Mästaren och Margarita”) som jag känner kommer från Polen och berättar att där kallas man för fru regissör och förväntas vara diktator (mer eller mindre). Snart sagt varenda svensk regissör skulle pissa på sig, säger Martina.

– Och det skulle Siv Wennberg ta som intäkt för att... 

– ...Sverige har havererat. 

– Samtidigt är det nånting beundransvärt i att vara den där motorn som hon är. Att säga precis vad man tycker hela tiden. Med kristallklart minne. Inga tveksamheter om nånting, säger Gunilla.

– Istället för att hålla på att vela. För oss kulturtanter är det ett adelsmärke att inte påstå saker utan alltid ifrågasätta invandra sanningar. Men till slut är ju risken att man håller med vem som helst som sitter bredvid. ”Jaha, herr nazist, berätta om dina känslor och hur du vill påverka den här processen, så att vi alla krokar arm och sjunger sången om hänsyn”. Det är nånting i det där som kan slå över så att man blir en syltrygg

– Syltrygg! Det tror jag finns i Siv Wennbergs vokabulär.

Kjerstin Dellert.Foto: BEATRICE LUNDBORG / DN

Slutligen berättar Martina om ett ögonblick i Prideparken då Kjerstin Dellert sjöng ”Somewhere over the rainbow” för alla vänner som dött i aids och alla dem som borde ha varit där. Gunilla berättar om Jane Magnussons nostalgiska film ”Hasse & Tage - en kärlekshistoria”, som har en anda av att Sverige dog med Olof Palme och Tage Danielsson. Då avslutar Martina Montelius avsnittet med ett tröstande kort tal till nationen.

I tv-spelaren ovan visas Lunch med Montelius livepodd på Bokmässan i Göteborg i år.