LUNCH MED MONTELIUS | PODCAST. Martina Montelius har hamnat i bråk med Lena Andersson under ett metoo-samtal i Aftonbladets monter. Det rörde personligt ansvar.
– Scenariot var: En kvinna (och det här är ju nånting som kommer att hända under den här Bokmässan) följer med en man, kan vara hennes chef, upp till hans hotellrum och han kanske vill trycka sina fuktiga läppar mot hennes avskavda läppstiftsdito. Det vill inte hon, han försöker göra det i alla fall. Vem vilar ansvaret på då? För mig är det inte nån svår fråga medan Lena menar att vi alla kommunicerar ordlöst och att kvinnor måste ta ansvar för sitt beteende. Fast om de där subtila signalerna ska vara med måste man också kunna tolka dem när de är negativa. Och så sa jag att inte ens min egen man får göra nånting med mig om jag inte vill, fast vi lever i samma lägenhet. Då slutade det med att vi nästan skrek och sedan stormade Lena av scenen.
– Oj! Hon gjorde en Bengt Westerberg. Vilken demonstration, riktad mot dig, säger Gunilla.
– Men min erfarenhet är att när jag har varit i verbala skärmytslingar om sakfrågor så brukar allting vara bra när man har gått av scenen, eller studion, eller utanför spalterna, säger Martina.
– Det var ju synd att det hände. Men samtidigt roligt och uppfriskande eftersom den allmänna stämningen här är så medhårs och mysig, säger Gunilla.
Martina berättar om sitt möte med Samir och Viktor som varken hade koll på vem hon eller P O Enquist var. Möjligen har PO koll på dem, genom sina barnbarn, vilket skulle kunna tyda på att popstjärnor har en starkare ställning i samhället. Martina menar att man knappast kan ställa krav på Samir och Viktor att de ska läsa hennes roman "Främlingsleguanen" på sina turnéer och Gunilla menar att Bokmässan är unik därför att det är en plats där olika världar möts.
Sedan välkomnas Alexandra Pascalidou upp på scenen och in i samtalet och pratar i fyra minuter om sin bok “Mammorna”.
– Journalistiken måste göra de röster hörda som inte kommer till tals. I alla år har jag tjatat om hur viktigt det är med mångfald i media. Jesus mamma Maria får inte en enda replik i Bibeln. Trots att hon födde en hel religion. Det är dags nu, säger hon.
---
Gunilla har ryktesvägen fått höra att Martina har varit på svitfest hos Gustav Fridolin.
– Gustav Fridolin och jag är på samma ljudboksförlag och vi var på Park. Då kom det fram en kvinnlig celebritet som var gravt på snusen. Hon höll på med nån sorts enkät om hur många man hade haft samlag med och slet även tag i Gustav – och då föreslog Storytel-människorna att vi skulle åka till Gustavs hotell istället.
Sagt och gjort. Ljudbokssällskapet hamnade i Fridolins svit tillsammans med Säpos personal och Fridolins assistenter. Där ville en överförfriskad kvinna sjunga karaoke. Hon insisterade på att sjunga "Euphoria".
– Men då kom Gustavs assistent fram och sa "du ska inte sjunga karaoke", men hon insisterade och då kom det fram en säpokille och sa: "Nu säger jag så här till dig: Du ska INTE sjunga Euphoria". Och då var festen slut. Nästa dag fick den här personen ett ursäktande sms där det stod: “Det var tråkigt det här, men du måste förstå att folk kan börja filma och det kan inte finnas ett material med Gustav som kan verka lite urspårat". Gränsen gick visst vid karaoke. Jag skrattade hela natten, säger Martina.
Vita kränkta män
– Jag vill komma in på dagens ämne – att vi sårar män på djupet. Vi var ju på fine dining och råkade såra servitören som blev så ledsen så han avbröt sin presentation av maten, säger Gunilla.
– Sen försökte Gunilla be om förlåtelse och sa: “ursäkta, var det nåt som blev fel, har jag sårat dig?”, säger Martina.
– Vi höll på så mycket och Anna Hellgren fick ett hostanfall just när han skulle förklara nåt om några plommon. Han backade därifrån. Och byttes ut, säger Gunilla.
Det andra exemplet handlar om Alex och Sigge.
– 2015 intervjuade jag Alex och Sigge om deras bok. Jag hade läst boken från pärm till pärm, jag tyckte att jag ställde inkännande frågor, jag läste högt, jag gjorde allt för de här grabbarna, säger Gunilla.
- Men var de nöjda?
- Nej. Kort efter spelade de in en podcast där de läste lusen av mig, jag var inte vatten värd, säger Gunilla.
– Det hängde en enorm luftballong som föreställde Alex & Sigge och svävade likt en dubbel gudfader över hela mässan, säger Martina.
– Och jag sa nåt som jag tyckte var lite roligt, “ni är lite som två buspojkar som skjuter slangbella på parnassen". Där och då skrattade de, säger Gunilla.
Den ledsna clownen
– De skrattade för att dölja tårarna och smärtan. De var som den ledsna clownen. Man skrattar för att behålla det lilla man har av sin självkänsla. "Buspojkar", Gunilla! Hur kunde du säga så?!?
– Saken är den att det hände för flera år sedan, men nu har de återigen dragit upp det i sin pod, säger Gunilla.
– Det är en sten i skon, säger Martina.
– Det de vill är förmodligen att man tar in dem i ett mjukt kuddrum och masserar deras pannor och frågar dem en och en vad de tycker om varandra, säger Gunilla.
Martina berättar om en gång när hon var med i SVT Debatt med Fredrik Segerfeldt, Stig Larsson och Sakine Madon för några år sedan. Ämnet hade varit anslag och bidrag till kultur. Det hade varit "lika meningslöst som vanligt". Efteråt skulle de ta en öl ihop, men Martina tackade nej eftersom hon skulle upp tidigt för att hinna med ett morgonflyg och åka hem och jobba.
– Nästa dag fick jag läsa ett blogginlägg som Segerfeldt skrivit som lät ungefär så här: "Kultureliten visar sitt sanna ansikte". Inte nog med att jag ville slita brödet ur munnen på vanligt folk för att få skriva mina jävla navelskådande prosalyriska dramor om absolut ingenting. Dessutom var jag för fin för att dricka öl med honom, säger Martina.
– Kulturtanternas kärnverksamhet är att syresätta kulturen och att hålla männen gående och om vi då misslyckas som i fallet pretentiösa servitören, Alex & Sigge och Fredrik Segerfeldt, blir de jätteledsna och får överlevnadsångest, säger Gunilla.
– Den som Anna Wahlgren skrev om, säger Martina.
– Som bebisar får när de inte får bröstmjölk, säger Gunilla.
– Därför måste vi kulturtanter gå omkring med bröstmjölksskydd. Så fort vi får vittringen av en ledsen kulturman så börjar det rinna till. Om inte vi hade amningsskydden skulle vi konstant gå omkring med stora fläckar för om vi hör nån kulturman som säger jag är ledsen så sätter amningsreflexen igång.
Gunilla får syn på Björn Ranelid vid montern och frågar honom vad han tyckte om Martinas ranelidska liknelse.
– Jag tycker den var rolig.
– Tack, då har vi gjort EN kulturman glad. Då kan vi åka hem med gott samvete, avslutar Gunilla Brodrej.