Katarina Frostenson är en drömpartner

PODCAST. Den här gången blir det ett samtal om dokumentären ”Prize of silence” som släpptes i söndags på Viaplay. 

– Jag kördes långt ut på Djurgården till ett skitflott hus som såg ut som en herrgård, säger Martina Montelius.

– Man får känslan av att man är i en nobelvärld, säger Gunilla Brodrej. 

– De pratade länge med mig.

– Hur länge?

– Kanske i 45 minuter.

– Har du räknat ut hur många minuter som blev kvar?

– Jag har en känsla av att snuttarna med mig är ganska korta. Dokumentären har ett bildspråk där det är så att om nån säger något, en teori om Jean-Claude Arnaults psykologi, så klipps det till tre bilder med honom, bam bam bam. Han ser ju tyvärr läskig ut i ögonen på alla bilder och då använder de det som i amerikanske true crime serier med monstret och den mäktiga organisationen, ingenting är inte sant, historien är dramaturgiskt perfekt, men Nent [produktionsbolaget] sparar inte på krutet.

– Det är ingen nyansering och fördjupning. Om någon har försökt nyansera har det inte kommit med. De ville ju ha nåt om Kristina Lugn, hur parerade du det?

Allting annat som Svenska Akademien faktiskt gör har kommit helt i skymundan.

– Jag känner igen en viss typ av frågor när jag vet att den som frågar vill att jag ska komma in på saker. Det folk vill veta är hennes syn på att jag var en av kvinnorna [som blev utsatt]. Jamen hon betraktade honom som skyldig. Jag vet också att hon tyckte att det var orättvist att Katarina [Frostenson] skulle drabbas så hårt. Och hon tyckte det var orättvist att Akademien skulle drabbas så hårt. Det var Jean-Claude Arnault som smutsade ner Svenska Akademien.

Allting annat som Svenska Akademien faktiskt gör har kommit helt i skymundan. Det går inte att säga att det är ett gäng maktfullkomliga pösmunkar bara, säger Martina.

Den som säger det relevanta är Jonas Gardell.

– Man får nästan se den här dokumentären som en fiktionaliserad berättelse, säger Gunilla.

– Och ett sätt att tjäna pengar. Men den som säger det relevanta är Jonas Gardell. Om ni inte orkar se hela kan ni spola fram till Jonas.

– Lite pikant att de hade letat fram Katarina Frostensons gamla pojkvän, säger Gunilla.

Det är också en chockupplevelse att möta en person som så fullständigt har tappat kontakten med vanligt liv.

– Det är bara EN som lever hela livet med Arnault. När jag nån gång hinner ska jag faktiskt läsa Frostensons diktsamlingar, jag kan läsa dem på ett helt annat sätt i dag. Romanerna ”K”, ”A” och ”F” är skrivna i ett sådant raseri. ”K” är ju en bildningsresa. 

– Skriver hon medryckande?

– Ja, men det är också en chockupplevelse att möta en person som så fullständigt har tappat kontakten med vanligt liv. Allt som händer henne jämför hon med Oscar Wilde och Dostojevskij för att en högt intellektuell och värdefull person orättvist har fråntagits sin frihet.

– Alltså hon är ju en drömpartner!

– Ja, han kan ju inte göra nånting fel, mer än att någon gång ”förgått sig i natten”. Det vill säga blivit förförd.

Resten av avsnittet pratar de om vad som hände när Gunilla kritiserade Katarina Frostensons libretto till Sven-David Sandströms opera ”Staden” 1998. När det publicerades en recension till, av Ebba Witt-Brattström, en positiv essä – av Katarina Frostensons libretto. Och hur det kändes att vara ny kritiker på Expressen Kultur då.

– Mitt självförtroende var inte på topp, säger Gunilla.

Lyssna på avsnittet i spelaren ovan eller där poddar finns.