Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kanske håller vi på att försvinna in i skuggorna

Yahya HassanFoto: JACOB EHRBAHN / AP POLFOTO
Martina Montelius och Gunilla Brodrej.Foto: ALEX LJUNGDAHL

Det nya avsnittet av podcasten Lunch med Montelius handlar om Yahya Hassan. 

Men mest handlar det om att åldras och att fortsätta vara fäst vid livet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

https://embed.radioplay.io/?id=70621&country_iso=se

PODCAST. I SVT- dokumentären ”Vem var Yahya Hassan?” porträtteras den dansk-palestinska diktaren som rycktes bort i våras, bara 24 år gammal. 

– Han har skrivit om hur hans pappa misshandlade honom. Vissa har ansett att han var en femte-kolonnare för att han inte skrev ur lite färre perspektiv. Och att han borde försvarat sina egna och att han på nåt sätt gav bränsle åt människor som har fördomar om invandrare, men det är omöjligt att vara författare i egenskap av medlem i ett kollektiv, säger Martina Montelius.

– Grabben är exakt lika gammal som min son. Och det handlar ju också om att jag har blivit gammal. Men för mig var det en chock – det där var ju ett litet barn! Det kan jag säga till dig, men i somliga rum är det inget konstigt, jag är ju snart 60, allt är i sin ordning, säger Gunilla Brodrej

– Hur är det att snart vara 60, frågar Martina.

– Jag vet inte. Jag fortsätter ju precis som vanligt, säger Gunilla.

Jag tillmäter allting så stor betydelse. Jag har inte laddat ur livet.

Martina fyllde 45 år häromdagen och är inte som hon föreställer sig att en 45-åring ska vara. 

– Jag tillmäter allting så stor betydelse. Jag har inte laddat ur livet. Det har inte blivit vardag. Ibland ser jag framför mig att jag går omkring med en tvärrandig tröja en underbart vanlig dag och går och köper mildost och har slutat reflektera så mycket och är mer förankrad i mig själv och trygg – med min mildost.

– Men vill du verkligen att det ska bli så? Det där låter som någon som har blivit lite proppmätt på livet. Jag tror att det är en överhängande fara att man slutar att ta in. Att man säger stopp det är stängt och stelnar. 

– Jag försöker härma människor som går omkring och ser ut som om de inte kan dö. Men carpe diem-spåret funkar inte för mig. 

Kanske håller vi på att försvinna in i skuggorna.

Vidare pratar de om föräldraskap. Att sluta hovra över barnen och försöka släppa taget. 

– Det är inte längre givet att det bästa för dem är att umgås med mig varje dag, säger Martina.

Gunilla berättar att hon ibland försöker anstränga sig för att lämna över scenen till sina vuxna barn.

– Kanske håller vi på att försvinna in i skuggorna, säger Martina.

Ibland gör barn saker för att tillfredsställa sina föräldrar. Man kan förväxla sin egen entusiasm med barnens. Barnen försöker hjälpa föräldern att vara en bra förälder genom att leka att de tycker att föräldern är bra. 

– Det blir som en sorts dubbelteater, säger Martina. 

Sist lite om att få det som man vill ha det på ålderdomshemmet. Och att få kontroll över sin egen död.

– Vi har blivit födda och nu har vi blivit så fästa vid livet så att vi kommer inte ur det. Vi måste fortsätta med att vara fästa vid livet och vi måste leva med att vi ska dö. Ibland kan man ta paus från det och stoppa huvudet i sanden några dagar. Man behöver inte vakta döden, säger Martina.

– Lite som barnen. Man behöver inte vakta dem heller, säger Gunilla. 

– Inte i varje stund. Deras liv är inte avhängiga av mig, säger Martina.

 

Lyssna på det nya avsnittet ”Fästa vid livet”. Finns där poddar finns och i spelaren ovan.