Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Horace skulle kunna höja sig över alla gamla trätor

Sara Danius.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT

I det nya avsnittet av Lunch med Montelius pratar Gunilla Brodrej med Martina Montelius om Sara Danius och Horace Engdahl, om kulturvärldens ärkefiender och om att Martina numera tränar med tv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PODCAST. Gunilla och Martina beställer in rödspätta och kroppkakor och inleder lunchen med att prata om Sara Danius. En anledning till att de har gått just till den anrika kulturkrogen Prinsen eftersom Åsa Beckman nämnde i sin runa om Danius att de hade lunchat där. Och Gunilla har satt på sig sina svarta knytblus.

Martina uttrycker den beundran som hon delar med många. Hon nämner Sommarprogrammet i P1 där Danius ”på ett subtilt sätt var väldigt väldigt rolig”. 

– Nåt elegantare har jag sällan hört i radio, säger Martina.

– Sedan Matilda Gustavssons artikel i DN, som jag pyttelite var med i, vet jag ju att Sara Danius stöttade det där. Hon var en sorts inoficiell mamma till alla oss 18 som pratade då, säger Martina.

– Hur mycket kan du egentligen prata om Akademien, undrar Gunilla [Martina är dotter till akademiledamoten Kristina Lugn].

– Grejen är att jag inte vet mer om Akademien än du eller någon annan. Däremot har jag skrivit helt fritt, mycket i samband med domen mot Jean Claude Arnault och jag kritiserade Horace Engdahl stenhårt. ”Sämsta hobbyjurist sedan 1786”. Och nu skrev jag ju om Peter Handke. Det enda som blev jobbigt var för några år sedan när jag råkade tippa rätt om Nobelpriset då Alice Munro fick det som dessutom ges ut av mitt bokförlag Atlas. Maria Abrahamsson på Svenska Dagbladet twittrade att ”Martina Montelius råkade gissa rätt om Nobelpriset”. Om jag hade haft minsta lilla info, skulle jag ha sagt det i en tidning, frågar Martina retoriskt.

Alice Munro.Foto: AXEL ÖBERG

– Jag har samma möjlighet som andra, jag är kulturskribent.

– Att satsa på en bettingsajt vore ju en bra idé. I det här fallet har man ju en rimlig chans. En kollega hystade in 11 000 på Handke. Varför inte använda den kunskap man har. Jämfört med hästar och fotboll är den ändå rätt stor.

– Frågan är att om jag skulle tippa på nån svårtippad och den skulle vinna. Skulle jag då bli misstänkt för insiderbrott?

– Bettingföretag har väl banksekretess. En annan sak är väl att som näringslivsaktör gå in på en aktiemarknad och börja toksälja eller tokköpa på grund av insiderinformation.

– Inte vet jag. Hela businessvärlden är ju korrupt, de har ju ihjäl barn varenda dag!

– En viss affärsmoral måste man ju ha! 

Men apropå Sara Danius.

– Har Horace Engdahl över huvudtaget yttrat sig, undrar Martina.

– Nej, nu förstår ju inte jag hur hans hjärna funkar, men jag tror inte att han sätter sig ner och skriver en text där han hedrar hennes minne, säger Gunilla.

– Han behandlade ju henne som sopor under hela Jean Claude-affären så varför skulle han ändra sig nu?, säger Martina.

– Vilket är väldigt kallt, säger Gunilla.

– Jag vet inte ett skit hur hans hjärna fungerar. 

– Han får väl tycka att hon inte var en bra ständig sekreterare.

– Men jag tycker han har uttryckt sig vedervärdigt. Jag har ju tidigare haft en faiblesse för hans sorts intellektuella oresonliga figur. Dessutom ganska snygg. Okej lite fiskögon, men ändå reslig. Han har mer sex appeal än man kan tro. Han försöker vara en bon viveur, men har inte riktigt det som krävs, säger Martina.

Horace Engdahl.Foto: OLLE SPORRONG

– Jag ser honom då och då på Västerbroplan. Han ser ut som att han inte vill lägga märke till att jag går där...

– ...och att han själv inte vill bli lagd märke till.

 – Oavsett om han har kritiserat Sara Danius som ständig sekreterare skulle han ju kunna bjuda på nånting som höjer sig över alla gamla trätor. ”Nu vill jag ändå säga det här…” 

– ”...om den här människan”. 

– Men det kanske är så att just människan är ”redundant”.

– Jag tror han ser det som ett fältslag. Han har ridit fram med sin lans, säger Martina.

– Han älskar att befinna sig i krig, säger Gunilla.

Gunilla och Martina på Prinsen.

– Och där är det hårt och brutalt. Men han strider för sina värderingar. Han kan själv stupa, men då har han stupat i ära. Då har han spillt blod för principer som han tror på. Och han vill inte ha nåt fjäsk i efterhand.

– Och hans nemesis då, det vill säga den person som egentligen är lik honom, som också älskar att befinna sig i krig och är intellektuell. Vem skulle det vara?

– Ebba Witt-Brattström!

– Ja, det skulle det kunna vara, men det skulle också kunna vara en människa som älskar att bråka som använder uttryck som ”det är ruttet från grunden”, ”det är horribelt”, ”det är barockt”. 

– Talar vi om en gemensam bekant till oss som du har mött i en tv-studio? Talar vi möjligtvis om Dagens Nyheters Björn Wiman?

– Ja!

– Björn mot Horace! Tänk dig Medeltidsveckan på Gotland. 

– Tornerspel!

Tornerspel.Foto: MEDELTIDSVECKAN PÅ GOTLAND

– Där rider de! Båda har rustning på sig. Jädrar du. Man skulle göra ett spel för mobiltelefonen. Förstår du vilken syn de har på varandra! Det är verkligen djupt förakt. Båda tycker att den andra är en jävla råtta. Kultursveriges kanske värsta par av ärkefiender. Vill vi inte se dem gå upp i ringen?

– Ja alltså faktum är att jag saknar den där vreden. Jag tyckte det var väldigt underhållande när Björn Wiman var så besjälad av det här.

– Han tar ju i. Han har ju rätt tycker jag, säger Martina.

– Och nu har han fått lite av en renässans genom Peter Handke som han anser är ett dåligt val av Nobelpristagare. 

Apropå DN så finns det alltså en särskild anledning till att Gunilla och Martina äter på just Prinsen nämligen Åsa Beckmans minnestext över Sara Danius.

– Skulle man kanske kunna kalla henne för min nemesis, alltså en som är någorlunda lik en själv och gör saker som man tänker att man hade kunnat göra bättre själv, undrar Gunilla. 

– Hon har ju provocerat dig mer än en gång. Dels det här med kvinnlighet och åldrande. Och det andra mycket mer närbesläktade om klimakteriet. Ni är sotlugg och linlugg!

– Det kliar lite liksom. Jag hade läst hennes text om Sara Danius, en fin text. De kände varandra och gick med barnvagnarna och käkade lunch på Prinsen. Det var då jag fick idén att vi också skulle gå till Prinsen. Och jag skulle inte irritera mig. Jag kände mig lite bjussig.

– Det är jättebra. Vi hedrar deras vänskap.

Åsa med sin syster Eva Beckman.Foto: SIMON HASTEGÅRD

Slutligen frågar Gunilla Martina det som ingen annan vågar fråga henne – om den hälsoresa hon påbörjat i Malou von Sivers program i TV4, ”Så tränar du dig yngre”.

– Va i helvete är det som händer? Jag trodde att jag drömde när jag såg dig där, säger Gunilla.

– Familjen sa att de skulle skämmas om jag ställde upp. Då tänkte jag att familjen inte fick bestämma, och så kan jag inte säga nej. Jag fick ställa mig på en särskild sorts våg som mäter hur mycket som är fläsk och hur mycket som är muskler. Det pinsammaste var att Micke (tränaren) så ofta använder ordet säte, jag har tydligen enorma problem med mitt säte. Om man som jag har fött tre barn kan man få problem med musklerna som ligger bredvid bäckenbottenmuskulaturen. Och min ena axel sitter nedanför den andra. Jag är sned. Men jag ska bara träna fem minuter i taget. Sex övningar, säger Martina.

– Kaffe framhölls som en allvarlig grej, men inte ett ord om rökning, noterar Gunilla.

– Rökning är det i särklass farligaste jag gör. Men de försöker också att inte röknings-shejma mig. En grej i taget. Men jag har faktiskt blivit piggare. Alla mina vänner är intellektuella arty farty. Tystnaden kring det här är kompakt. Du frågar mig först nu.

– Nu tänker jag på Sara Danius igen. I akademiska kretsar var det länge inte comme il faut att intressera sig för tingliga saker. Hennes intresse för ytan och kroppen skär sig mot idén att vi ska syssla med de eviga värdena, säger Gunilla.

– Kroppen ska inte finnas. På 1990-talet gick Horace Engdahl på Friskis och Svettis. Det var en enorm motsättning i det minns jag, säger Martina.

– Jag erkänner. Vad ni än vill komma med för kommentarer så hit me. Jag är töntig och det står jag för. Det är lite som Björn Ranelid i Let's dance, säger Martina.

Som av en slump dyker Martinas vän Figge Norling upp, som faktiskt tävlat i Let’s dance.

Figge Norling.Foto: ANDREAS L ERIKSSON / STELLA PICTURES ANDREAS L ERIKSSON

– Figge är du chockad över beskedet, undrar Martina.

– Jag känner mig upprymd. Jag ser mycket fram, emot att se det här på tv. Jag har ju sett dig i olika situationer i livet men det här: I didn’t see it coming, säger Figge.

– Det är fint att kunna överraska mina äldsta vänner.

– Du kan motivera din medverkan genom att, som du gör, prata om din panikångest, säger Gunilla.

– För barnen kan du alltid säga, säger Figge Norling.

– Det väger ju tyngre, säger Martina. 

– Än att säga ”Jag har blivit en fettbulle”. Nej jag är fettaktivist. Men jag vill leva länge, som Figge nu tipsade mig om. Det är för barnens skull. För att se mina barn växa upp. Varför var du med i Let’s dance?

– För barnens skull, säger Figge.

 

Lyssna på avsnitt 169 här: Martinas hälsoresa 

 

Se Lunch med Montelius livepodda på Bokmässan: