Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon tårar inte ner några knytblusar

Åsa Linderborg har skrivit en bok om Metoo-året.Foto: FELIPE MORALES / AFTONBLADET

Det nya avsnittet av Lunch med Montelius ägnas bland annat åt Åsa Linderborg.

Kulturtanterna pratar om mängden män och mängden kött i ”Året med 13 månader”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PODCAST. Martina Montelius och Gunilla Brodrej har sträckläst Åsa Linderborgs nya bok om Metoo-året ”Året med 13 månader”. 

https://embed.radioplay.io?id=70886&country_iso=se"

– Det som är intressant är ju raden av män som hon lutar sig mot, denna starka kvinna, denna kulturchef för en av Sveriges absolut största tidningar, säger Gunilla.

– En minnesvärd episod är när hon lutar sig mot Jan Guillous bringa, säger Martina.

– Det är mycket sånt, att hon tårar ner...

– ...olika bringor! Hon tårar inte ner några blusar, särskilt inga knytblusar, säger Martina.

– ”Flickor i grupp kan ju vara elaka”, står det i boken, och: ”det är nåt med tjejer och kvinnor som jag aldrig haft tillträde till”. Så det är ju nån slags programförklaring. Hon har ingen väninnekör, säger Gunilla.

Det är mycket skjortor...som snoras ner i olika sammanhang.

– Hon har ju Dan Josefsson, säger Martina.

– Och hon har Oisin Cantwell och den där mannen som jobbade med pappa som säger ”stå på dig”. Det är norrmannen som uppvaktar henne, Kjartan Fløgstad, Leo Lagercrantz, Jan Helin, Göran Greider och så vidare. Det är mycket skjortor...

– ...som snoras ner i olika sammanhang. Hon har en manskör, en mansväninnekör, säger Martina.

– Ja, och det kan man väl ha, men det är ändå intressant hur hon just lyfter fram vad de här männen säger om henne, säger Gunilla. 

– Hon lyfter fram vad bassektionen säger, säger Martina.

– Det är en intressant aspekt. Och sen är det ju Lena Andersson, säger Gunilla.

– Det där är så spännande. För att göra det riktigt intressant att skriva om det explosiva Metoo-året tycker jag fortfarande att det är lite politikersvar över vissa av Linderborgs urskuldanden. Men det vägs upp av inblickarna till exempel av hur hon är hemma hos Lena Andersson och hennes man Björn Linell och tittar på Eurovision. 

Lena Andersson.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

– När Israel vinner Eurovision ställs det politiska på sin spets. Åsa får nån sorts brölanfall och Lena säger ”ojdå” och i det kan man summera en outtalad diskussion om Israel Palestina-konflikten som inte behöver skrivas ut, säger Martina.

– De enas ju kring ett väldigt litet segment frågor, men där enas de väldigt starkt, säger Gunilla. 

Hon är som Jean Claude Arnaults Greenpeace som har surrat fast sig vid Tingsrätten.

– Lena Andersson har gjort en märklig resa från att ha varit den upphöjda symbolen för alla försmådda kvinnor via Ester Nilsson till att plötsligt bli härförare för Free-Jean-Claude-Arnault-rörelsen. Hon är som Jean Claude Arnaults Greenpeace som har surrat fast sig vid Tingsrätten. 

– Det finns en röd tråd av att kvinnor kan vara ”lösaktiga”. Mot slutet av boken beskriver hon hur kvinnorna på Park Avenue i samband med Bokmässan åmar sig...

...och tafsar på männen, säger Martina.

– Hon är en sådan gubbe, säger Gunilla.

– Kanske hon och Lena har suttit som två lite misogyna gubbar och ondgjort sig över att de här lätt-på-foton-flickorna ska inte komma och pipa i efterhand, de visste precis vad de bad om, säger Martina.

– Jag gillar att hon avslöjar sig, säger Gunilla.

Vidare pratar de om hur oproportionerligt mycket kött som konsumeras i boken, om Folkhälsomyndighetens pressträff som Gunilla bevistat och som bonus får lyssnarna några tips om uppförandekoder på Facebook och Instagram. Hör hela avsnittet där poddar finns eller i spelaren ovan.

 

Trevlig lyssning!