Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Alla andra sprang till Forum titt som tätt

Gunilla och Martina lunchar på Kaanans trädgårdscafé. De pratar om kulturkritik, behjärtansvärda galor som hamnar lite snett och Forums tråkiga verksamhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PODCAST. Martina Montelius har fått fina recensioner för sin senaste roman ”Avlivningsklinken Tusenskönan”.

– Hur mycket kan man utsätta kritikerkåren och sina läsare för? Nu tar jag i som fan och gör en satir som handlar om aktiv dödshjälp där huvudpersonen är relativt osympatisk. Men det gick jättebra, säger Martina.

– På nåt sjukt sätt påminner den ändå i sin satir och sina skruvade situationer så starkt om vårt samhälle så att det går att analysera tillståndet med hjälp av din bok, säger Gunilla.

Allt är extremt

– Den offentliga debatten är skruvad. Allt är extremt, säger Martina.

Martina Montelius har skrivit fem romaner och ett antal pjäser så det har blivit en del omnämnanden i spalterna genom åren.

– En kritiker som jag har haft ett otroligt komplext förhållande till är Lars Ring (Svenska Dagbladet). Han skrev fruktansvärt om en pjäs jag gjorde, en pjäs som heter ”Svinrik”, där jag fes ihjäl mig, säger Martina.

– En av de få föreställningar som han, historiskt sett, har sågat, säger Gunilla.

kalle Westerdahl, Martina Montelius och Anne-Lena Efverman.

– Men det jag blev irriterad på när det gäller Lars Ring var sättet som han motiverade sågningen för Kalle Westerdahl (som var med i pjäsen), att det var av omsorg ”jag känner bara att jag måste skydda de här tanterna som är Brunnsgatans publik”. De skulle slippa se mig prutta ihjäl mig. Det är ett fördomsfullt sätt att se på tanter, säger Martina.

– Vi började ju vår podd i känslan av att kulturtanten tål och vill ha allt, säger Gunilla.

– Ett exempel på det är den 97-åriga kvinnan som kom fram till mig och sa om min roman ”Oscar Levertins vänner” att ”det inte är en enda dag för tidigt att någon skriver om äldre kvinnors sexualitet”. Vi måste ta bort prydhetsstämpeln från tanter, säger Martina.

Jean-Claude Arnault och Katarina Frostenson. Foto: JOAKIM STÅHL / ALBERT BONNIERS FÖRLAG

I helgen skrev Ylva Lagercrantz Spindler en intressant artikel i Svenska Dagbladet med rubriken ”Jag – en Forum-flicka”. Där stod det bland annat att i Forums barndom hade de gjort Katarina Frostensons ”Sevastopol” i regi av Jean Claude Arnault och den hade Lars Ring hyllat. Medan Nina Lekander tyckte det var skittråkigt. 

– Det hedrar henne, säger Gunilla.

– Forum har ju aldrig varit humor, säger Martina.

– Jag tyckte att det var så outhärdligt pretentiöst och tråkigt där att jag inte ville gå dit, säger Gunilla.

– ”Å”, skulle man tycka.

”Det skadar ju ingen”, tyckte du naivt.

– Man fick inte ens sitta bekvämt, säger Martina.

– Jag bemötte Forums verksamhet med INGENTING. Ibland hade jag dåligt samvete för det eftersom alla andra sprang där titt som tätt. Men min känsla då var att de kan ju få hålla på, säger Gunilla.

– ”Det skadar ju ingen”, tyckte du naivt, säger Martina.

Martin Fröst.

Nyligen var Gunilla på en konsert med Martin Fröst, det var en kickoff för Martin Fröst foundation, för att skapa intresse för ett projekt som ska hjälpa mindre bemedlade barn i fattiga länder att spela blåsinstrument. Någon hade samlat ihop en massa barn och ungdomar som satt på körläktaren i Konserthuset under hela konserten, med klarinetter i händerna, och precis innan allt tog slut fick de ackompanjera Martin Fröst genom att spela EN lång ton. Ett jättelångt tut.

– Jag blir så upprörd. Det var inte treåringar. Jag tillfogade en liten randanmärkning om detta i min recension.

– En liten fotnot om att det där kanske inte var kvällens höjdpunkt, säger Martina.

– Själva poängen med denna stiftelse var ju att barn skulle spela! När jag kom ut i foajéerna var de så spelsugna så man hörde alla möjliga trudelutter och inte bara TUT, säger Gunilla.

– Det är förnedring! 

– Nästa dag fick jag veta att det var ännu värre. Det handlade också om en attityd mot barnen som genomsyrade det här evenemanget. Så det så Martin Fröst – skärpning!

Bokmässan i Göteborg. Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / IBL

Martina i sin tur berättar om en incident på Bokmässan. En författare framträdde på en av Bokmässans scener när ett barn räckte upp handen och frågade om det var roligt att vara författare.

– Ja, men det där var ingen adekvat fråga, sa författaren och bad barnet att gå. Han har inte givit ut nån mer bok efter det, säger Martina.

– Grejen är att han inte tycker att det är kul, barnet petade i hans sår, säger Gunilla.

– ”Du får gå nu, precis som min kreativitet har gått ifrån mig för länge sedan”, säger Martina.

Nisti Stêrk. Foto: Alma

– Ett liknande upprepades när Bart Moyeaert tog emot Alma-priset på Konserthuset. Nisti Stêrk var konferencier, Sarah Klang sjöng, Choco Canel var DJ, det var ganska trevligt, Nisti Stêrk var lite smårolig, säger Gunilla.

Problemet kom när hon spelade upp en scen från författarens liv tillsammans med sju barn i olika åldrar. Bart Moeyaert är uppvuxen i en familj med sju bröder, vilket här gestaltades genom en kort sketch från köket i hans barndomshem. Scenen gick ut på att Stêrk i rollen av mamman frågade barnen hur de hade haft det i dag. Men det var bara hon som pratade, barnen mimade bara. De enda barnen som är med på scenen när Almapriset delas ut kunde alltså lika gärna ha varit dockor.

Astrid Lindgren skulle haft nåt dräpande att säga; ”Nu får nippertippan vara tyst en stund”, säger Martina.

– De hade faktiskt kunnat få berätta vad de hade gjort i dag, föreslår Gunilla.

– Det är så fint att barnlitteraturen har ett så stort pris och då ska man inte samtidigt förminska barn, säger Martina.

 

Podcaste Lunch med Montelius släpps varannan fredag. Senaste avsnittet heter ”Nu får nippertippan vara tyst”.