Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De ofrivilliga hovreportrarna på högtidligt uppdrag

Kungafamiljen närvarade vid invigningen på Djurgården i Stockholm. Foto: JOHAN JEPPSSON / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ JOHAN JEPPSSON
Lea Porsagers "Gravitational ripples". Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Laila Freivalds vid presskonferensen efter tsunamin 2004. Foto: BERTIL ERICSON / PRESSENS BILD
"Gravitational ripples" täckt med gräs. Senare kommer tusen blommor blomma. Foto: JOHAN JEPPSSON / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ / IBLAB
Utanför Café Eugenia. Foto: Privat

Hur ser flodvågsminnesmärket ut och hur känns det nu?

I det senaste avsnittet av podcasten "De ofrivilliga hovreportrarna" går Gunilla och Martina på kunglig invigning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PODCAST | LUNCH MED MONTELIUS.  

– Vi är så tagna att det kommer dröja ett tag tills vi är oss själva igen, säger Gunilla.

– Vi har stått mitt i en grupp människor där de flesta har en personlig relation till det här, säger Martina.

– Den som står exakt bredvid kan ha upplevt ett fruktansvärt trauma, säger Gunilla.

– Konstverket av Lea Porsager heter "Gravitational ripples" som bygger på ett kosmiskt fenomen och ser ut som vallar som ligger i en bruten spiralform. De som vill kan även få ett namn ingraverat, säger Gunilla.

Skönt att konkretisera

– Jag undrar hur det känns för de anhöriga. Kanske skönt för en del att kunna konkretisera. Vi har ju ett behov av det, säger Martina.

– Kungen fryser om händerna. Det är lite kallt i dag. Nu känner jag mig som en gam. Jag såg att Ulla Löfven torkade sin näsa med en näsduk och då höll jag på att säga att "statsministerns fru är rörd", säger Martina.

– Jag har nån som sitter på min axel och viskar hur man ska hovrapportera om det här, säger Gunilla.

– "Victoria har valt hoppets färg vitt", försöker Martina.

Gröt i huvudet

Flodvågskatastrofen skedde julen 2004.

– Jag hade nyss fött barn och satt framför tv:n och försökte förstå vad de sa, säger Martina.

– Du var lika seg i huvudet som Laila Freivalds och resten av Regeringen, säger Gunilla. Du ska inte dra det där med gröt i huvudet. 

– Alla fick gröt i huvudet!

– Ja, Utom Lottie Knutson som framstod som en Moder Svea. Det var väldigt få som insåg att Thailand var svenskarnas skärgård, säger Gunilla.

– Minns du hur det rapporterades om utrikesministern Laila Freivalds? Vad hon gjorde i stället för att ta hand om det här? Hon hade jobbat med ett annat ärende julafton och juldagen och unnade sig lite ledigt på annandagen genom att gå på teater. Detta vevades mycket i medierna, säger Gunilla.

– Det var inte hennes bästa drag, men hon är väldigt teaterintresserad, säger Martina.

– Hon gjorde inte många rätt. Men att se på teater är lika naturligt för henne som att ha tvättstugan. Jag noterade en doft av kulturförakt. Att gå på teatern verkar dekadent, säger Gunilla.

– Nästan perverst.

– Medierna föreställde sig inte att hon såg en scenversion av "Karl-Bertil Jonssons julafton" på lilla anspråkslösa Boulevardteatern. En sliten teater med små resurser. Men det var mumma att få skriva att hon var på teatern i stället för att sköta sitt jobb, säger Gunilla. 

Smakfullt monument

– Vad tyckte du om monumentet?

– Det är ett smakfullt och neutralt monument, lite grand påminner det om en rulltårta. Hade det varit mer storslaget hade det säkert blivit kontroverser kring det, säger Martina.

– Jag tyckte mer att det påminde om en myggspiral som det ser ut just nu, säger Gunilla.

– Och så ligger det lite långt bort.

– Man kommer ju dit relativt snabbt med buss. Nu kommer det bli dagens utflykt, säger Martina. Ostörd av andra intryck.

– Jag kan kanske tycka att Sergels torg är en rimligare plats. I Berlin finns så kallade snubbelstenar, plattor i gatan där det står namn på människor som dött under Förintelsen. Eller hela kvarteret i Berlin där "Förintelsemonumentet" ligger. 

– Men där finns ju också en mänsklig skuld. Det monumentet får inte gömmas undan.

Sörjande kollektiv

– Vi träffade en man på bussen som hade förlorat sin yngste son i tsunamin, och sonens flickvän ville inte vara del av det här. Det är inte givet att man vill uppgå i kollektivet sörjande främlingar, säger Gunilla.

– Jag har en del vänner som skulle ha sprungit skrikande åt andra hållet: "Det är min sorg", säger Martina.

– De finns också. Vi hedrar dem alla, säger Gunilla och Martina.

 

Lyssna på det senaste avsnittet av Lunch med Montelius HÄR.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!