Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Podcast: ”Din kropp är i chock”

Kungliga Operans dansare.Foto: Carl Thorborg
Ett av de mer stillsamma momenten när Gunilla Brodrej fick nöjet att dansa med Jonatan Davidsson på Operan.Foto: Privat

Martina Montelius förklarar varför hon hatar psykoanalys och Gunilla Brodrej berättar allt om dansdebuten på Kungliga Operans stora scen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PODCAST. Men det nya avsnittet av Lunch med Montelius inleds med ett samtal om att vara konstkritiker. Ett yrke som Martina drömde om som 20-åring och Gunilla har fått prova på i dagarna.

– Vilket underbart liv det är att vara konstkritiker. Man får en särskild pressvisning, kaffe och macka samt god tid på sig. Vilken lyx, säger Gunilla.

– Hur ska då en bra konstrecension vara upplagd, undrar Martina.

– Den skiljer sig väl inte så mycket från en teaterrecension, tänker Gunilla.

– Den ska inte börja så här: ”Jag hatar konst”, eller ”När jag fick min första mens”, säger Martina.

– Den ska heller inte börja med ”NN är utan tvivel en av sin tids största konstnärer”, säger Gunilla.

– Vi vill bli fascinerade, texten ska leva, säger Martina.

Det är ett misstag att försöka imponera på läsaren.

– Man behöver inte nämna [psykoanalytikern] Jacques Lacan i varje recension, säger Gunilla.

– När jag gick på Biskops Arnö på 1990-talet skulle man helst nämna honom i varje mening, säger Martina.

Han går tillbaka in i livmodern när han går in i affären.

Via Lacan övergår podd-samtalet till en stunds dividerande kring psykoanalysen som Martina menar ”har förstört berättelsen om våra liv”. Hon återger en fallbeskrivning i Joyce McDougals ”Jagets teatrar” om en man som hade fobi mot elektriska dubbeldörrar.

– Enligt McDougal handlade rädslan om att han var rädd att kliva tillbaka in i sin mammas fitta. Alltså att han känner undermedvetet att han går tillbaka in i livmodern när han går in i affären för att köpa mat och dasspapper. Och det här menar hon utan nån som helst distans, säger Martina.

Så till en kväll på Operan. Gunilla och några till i publiken blev nyligen uppbjudna att dansa på Kungliga Operans stora scen under Ohad Naharins koreografi. Det var nåt annat än vanlig interaktiv teater.

– Du blev upplyft av en professionell upplyftare!

– Att få dansa på Operan är lika ouppnåeligt som att vara prinsessa eller påve, säger Martina.

– Det måste vara fulländat, säger Martina.

– Även när det är modernt.

– Vet du vad som händer, han lyfter upp mig och snurrade tre varv, säger Gunilla.

– Du blev upplyft av en professionell upplyftare och snurrare!, säger Martina.

– Och så ställer han ner mig och jag är så snurrig i huvudet att jag bara har fullt fokus på att inte ramla omkull. Jag hade druckit champagne i pausen vilket var både bra och dåligt, när jag hade stagat upp mig sa han ”det trodde du inte va?”.

– Din kropp är i chock, säger Martina.

Sist en blänkare om den förestående premiär av ”Oscar Levertins vänner” av Martina Montelius på Teater Brunnsgatan 4 och en reflektion angående DN-tåget som nyss kommit hem från Norra Italien. 

Lyssna på Lunch med Montelius avsnitt 178 HÄR.