Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Den heta önskan att få uppslukas av en annan

Marie Göranzon. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Anne Ramberg. Foto: GÖRAN GRANLUND / SPA
Martina Montelius och Gunilla Brodrej. Foto: Expressen / Alex Ljungdahl

Hur är det att sitta i panelen hos Malou von Sivers i TV4? Varför är Martina dragen till Anne Ramberg och Gunilla till Mary Portas. Varför vill man uppslukas av en annan? Det kan finnas en förklaring hos Sven Lindqvist.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PODCAST. Martina berättar om sitt jobb som springvikarie i panelen hos Malou von Sivers, ”Perspektiv” varifrån hon kommer nysminkad direkt till poddinspelningen.

Panelen består av Åsa Beckman, Marie Göranzon och Linda Skugge.

– Det känns inte så mycket som ett tv-framträdande. Man får lyssna på varandra. Framförallt tycker jag om när Marie Göranzon pratar för jag älskar hennes röst.

I dagens panel har de pratat om att ge och ta kritik.

– Då tänkte jag att du hade kunnat ta upp min text om kritiken mot kritikerna, men nähä då, säger Gunilla.

– Va? Jag tänkte ju faktiskt att jag hade kunnat ta upp din helt fantastiska text om klimakteriet, svarar Martina.

– Ånej, försök inte, det är för sent.

– Jag hör att det låter genomskinligt men jag tänkte på det ånyo. Det här visar bara att jag inte kan ha relationer med människor. Tur att jag fick den här dockan som föreställer mig av min väninna Malou, som är så snäll, och inte kritiserar mig. Den är extremt porträttlik.

Martina visar upp en liten så kallad ”godoo”-docka i tyg och garn som ska föreställa henne.

– Den är jättekonstig, säger Gunilla.

”Extremt porträttlik”. Foto: Gunilla Brodrej.

– Ja för det unnar du inte mig heller! Jag kan inte ens säga att din text om att kvinnor inte vill ha sina kroppar uppskörtade är bra, för det är väl närmast en förolämpning. Att Martina Montelius tycker om nånting får en stank av nåt vidrigt – som en gammal inkontinensbinda som ligger och guppar i en fontän.

Gunilla anser sig omkullpratad och hämtar en kopp te.

Men det kommer inte hända, för jag kommer aldrig våga fråga henne om det

– Jag är just nu besatt av Marie Göranzon. Jag önskar att vi hade en privat relation. Jag vill att Marie ska bjuda hem mig och ha en reservmamma-funktion i mitt liv. Men det kommer inte hända, för jag kommer aldrig våga fråga henne om det, jag skulle inte vilja att någon frågade mig om det heller, säger Martina.

– Du skulle ju kunna engagera henne på Teater Brunnsgatan. 

– Frågan är fri.

Ur ”Mary Portas secret shopper”. Foto: Netflix

– Besattheten av olika personer har präglat hela mitt yrkesliv. Ester visade mig häromdagen ”Mary Portas secret shopper” (Netflix). Där går Mary Portas in på tre dåligt skötta företag och styr upp dem. Som ”Fab five” fast på ett annat sätt. När jag tänker efter finns det nästan bara den här sortens program nuförtiden, säger Gunilla.

– Någon kommer in och fixar nåt åt alla andra.

– Vi kan tydligen inte leva utan hjälp. Hur som helst är Mary Portas min nya besatthet, en powerkvinna i en frisyr utskuren med rakblad, utan tillstymmelse till dåligt självförtroende som med fast hand och värme får fason på misslyckade små butiker. 

Mary Portas är övertygad om att feminina drag som samarbete, kommunikation och omtänksamhet är framtiden för affärsvärlden.

Gunilla har gått vidare och börjat gräva i hennes privatliv, barndom, hur hon blev föräldralös, att mamman dog knall och fall och lämnade fem barn och en pappa i sorg som i sin tur bara satt och grät oförmögen att ta tag i nånting. Sedan träffade pappan en annan kvinna och flyttade ifrån barnen. 

– Inte undra på att hon blev handlingskraftig, säger Martina.

– Och det gick ju bra för henne. Och vilken dag som helst släpps hennes bok och podcast ”Work like a woman”. Hon rör sig i en brittisk bransch, styrd av män.

Mary Portas är övertygad om att feminina drag som samarbete, kommunikation och omtänksamhet är framtiden för affärsvärlden.

Linda Skugge. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

– Jag har haft många förebilder i offentligheten. Linda Skugge till exempel, som bara är två år äldre än mig. Jag har alltid letat efter människor som är väldigt distinkta i sig själva oavsett hur världen runtomkring ser ut. Jag tänkte förut att det var en del av min utveckling, men jag håller fortfarande på. Vi behöver ju förebilder och exempel hela tiden, säger Martina.

– Inspiration, skulle jag vilja kalla det.

– Man vill hitta dem som har en krok in i en.

– Ja för den drar också.

– Det är en draghjälp. Du kan leka att du är den personen.

– Det finns en serie på Netflix, ”Rita”. Jag klädde mig som henne under tiden som jag följde den serien. En fiktiv person, säger Gunilla.

”Rita” (Mille Dinesen). Foto: Per Arnesen

– Jag har lekt att jag är olika personer i Cityakuten. Jag har sett alla avsnitt av den. Det fanns bland annat en läkare som gick med krycka, man fick aldrig veta varför. Hon var alldeles för hård, men under det förstod man att nåt var väldigt skört. Under det bultade ett oömtåligt hjärta, säger Martina.

– Det är klart.

– Hahaha! Men tänk hur man kan levandegöra de här fiktiva figurerna, som man inkorporerar i sin känslomässiga världskarta.

– Märkte du hur sömlöst jag gick från Mary Portas, som faktiskt finns, till Rita?

– Det är ju ändå personan man vill åt.

– Och vissa yrken, som advokat. Där man måste ha byxdress och pärlor, säger Martina.

– ”Jag är jävligt påläst, jag har mitt case som i en ask och ändå får jag vara skitsnygg på jobbet”, säger Gunilla.

Anne Ramberg. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

– Titta på Elisabeth Massi Fritz, eller Anne Ramberg! Jag har nån liten erotisk dragning till henne. Därför att första gången jag fick sexuella tankar om någon jag såg på tv var det Sue Ellen i Dallas, säger Martina.

– Sue Ellen ångar ju av sex, inflikar Gunilla.

– Ja, och Anne Ramberg har lite samma utstrålning, det är inte det att jag objektifierar henne, det är beundran, säger Martina. 

Fullständigt uppgående

Apropå det fullständiga uppgåendet i någon och någonting annat vill Gunilla slutligen koppla till Sven Lindqvist, som avled häromdagen. Hans-Erik Therus vackra film om honom ”Sven Lindqvist - ökendykaren” (SVT Play) innehåller en myt om konsten som tillflykt och livsform.

Där berättar han om Wu Tao–Tzu som var en kinesisk konstnär på 700-talet. Han gjorde en väggmålning som föreställde ett tempelsceneri, och när han hade gjort färdigt och stod och tittade på det klappade han händerna, gick in i målningen, och så slöts portarna bakom honom.

Martina läser högt ur boken.

”Jag tror att man inte har trängt in ett konstverk förrän man gjort sig skyldig till det banal misstaget att förväxla fiktion med verklighet”.

Ur ”Myten om Wu Tao-Tzu” av Sven Lindqvist.

 

Följ Lunch med Montelius på Facebook och Instagram. Nytt avsnitt varannan fredag.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!