Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Årets bästa roman kom ut för snabbt

Foto: ALEX LJUNGDAHL
Sara Gordan.
Foto: Sara Mac Key / Bonniers

Hur närgången har man egentligen rätt vara när man beskriver sitt eget barn i en roman?
I det nya avsnittet diskuterar Gunilla Brodrej och Martina Montelius Sara Gordans hyllade roman ”Natten”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PODCAST. Omröstningen på Lunch med Montelius Instagram avslöjar att lyssnarna vill att podden fortsatt ska spelas in på krogen. Vimsigheten detta framkallar tycks uppskattas. För att tillfredsställa plågade öron utlovas återbesök på de etablissemang som kan tillgodose krav på bra och ljudvänlig miljö.

På Restaurang Nalen pratar Brodrej och Montelius som vanligt vitt och brett om kultur, denna gång över en tallrik bovetebiffar och till det ett glas Sauvignon blanc.

https://embed.podplay.com/lunch-med-montelius-1412/224-extremt-privat-117666/light?platform=podplay

Gunilla Brodrej har upptäckt den hårfina skillnaden mellan ett ”program” och en ”podd” i Sveriges Radio. USA-podden, Mellanöstern-podden och Kina-podden gör det helt vanliga Sveriges Radio-programmet, den enda skillnaden är att de börjar med att säga hej till varandra.

– Det är lite som att de leker podd. För radio är ju radio, säger Martina.

– De måste ha haft en introduktionsdag, säger Gunilla.

– Kanske några poddare fick komma och säga: ”det är viktigt att ni säger hej till varandra”, eller ”hur är läget”. Det är faktiskt jättegripande.

Vidare har Martina Montelius varit på TV4 med Marie Göranzon och hört henne spinna vidare på händelsen när topplocket rök på Dramatens presentation av höstens repertoar. Hon reagerade på att det var så lite konventionella klassiker med fina skådespelare som hon enligt DN:s Johan Hilton sa att ”fru Tyra Hansson från Huskvarna” ville se.

Marie Göranzon på Dramaten.
Foto: Christine Olsson / TT NYHETSBYRÅN

– Marie är ju väldigt eldfängd. Det är mycket roligare att se henne göra det där i verkligheten. Hon har en sådan fantastisk gestik. Och så en dunk i bordet och de där rynkade ögonbrynen, lite färgade glasögonen och den fantastiska Marie-frisyren. ”Nej, det får vara nån måtta!”

Tack så jävla mycket, här har vi gått och köpt biljetter för hundratals kronor.

Händelsen påminner om ett internt möte på Dramaten där man diskuterade hur man skulle locka ny publik och Jarl Kulle undrade var ”den nya publiken” som alla pratade om skulle sitta. De hade ju redan 98 procents beläggning.

– De får väl turas om! Men det sätter ju också fingret på att vill man ha en ny publik när man redan har fullbelagt, då vill man ju bli av med dem man redan har. ”Tack så jävla mycket, här har vi gått och köpt biljetter för hundratals kronor. Nähe! Vi vet när vi inte är välkomna!”, säger Martina.

Sara Gordan har ett fantastiskt språk.
Foto: Claudio Bresciani / TT / TT NYHETSBYRÅN

Sist i avsnittet diskuterar Martina Montelius och Gunilla Brodrej Sara Gordans roman ”Natten”. Det är en roman om att vara mamma till en tonåring som revolterar inte bara mot familjen utan även mot sin sjukdom, diabetes. Dottern försvinner och kan vara borta dygn i streck. Mamman är sjuk av oro och åker runt och letar, med den aldrig vilande skräcken.

– Till slut är hennes psyke som ett avgnagt ben. Av sömnförlusten, skräcken och maktlösheten. Det går ju inte att låsa in en sån här 14-åring, säger Martina.

– Gordan skriver med fantastiskt språk. Det är en litterär upplevelse. En av årets bästa romaner. Men. Var inte det här lite väl snabbt? Blir inte den här flickan utlämnad på ett ganska hänsynslöst sätt, undrar Gunilla.

Genom att skriva den här romanen överger hon henne på sätt och vis en gång till.

– Det där jagade mig genom hela läsningen. Tanken på vad dottern kommer att känna. Det går inte att förbereda sig på hur det verkligen är att hålla i ens mammas version av mig och mitt liv. Trots att jag älskar boken hade jag aldrig kunnat tänka mig att göra så. Hade jag velat skriva om nånting som var så extremt privat och rörde mina familjemedlemmar så skulle jag ha gjort som jag alltid gör och fiktionaliserat det så mycket att det inte längre går att härleda, säger Martina. 

– Hon överger sin dotter genom att sätta henne på ett behandlingshem. Genom att skriva den här romanen överger hon henne på sätt och vis en gång till, säger Gunilla Brodrej.

– De måste ha oerhört mycket som de behöver laga. Hon älskar sin dotter och försöker göra rätt. Det märker man. Man vill att de två totalt privat ska få laga sin familj. Boken kommer alltid vara en del av deras historia, säger Martina Montelius.


Lyssna på hela avsnittet där poddar finns eller i spelaren ovan.