Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Värre än ”Gift vid första ögonblicket”

Nedsläckt land. Foto: SVT / SVT

Martina Montelius fylls av fasa och fascination framför Netflixserien ”Back with the ex”. Gunilla lägger märke till hur gärna SVT vill göra ytliga dokusåpor. Och så grips båda av saknad de verkliga divorna.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PODCAST | LUNCH MED MONTELIUS. Martina Montelius tittar på Netflixserien ”Back with the ex”.

– Det är nästan ännu värre än SVT:s ”Gift vid första ögonblicket”, säger hon men har ändå fastnat och hittat några favoriter, Peter och Diane som verkar ha haft en drömrelation, men den sprack för att de bodde så långt från varandra, Australien och USA.

– Jättesmart att tussa ihop dem igen, nu när de verkligen har förankrat sig i två världsdelar, med barn och gamla föräldrar, säger Martina ironiskt.

Peter och Diane i ”Back with the ex”. Foto: Netflix.

– Diane bejakar Peter genom sina ideliga ”ååååååhhh”. Men hon säger också att han inte känner henne, säger Gunilla.

– Hon har utvecklat en extremt pedantisk sida. Lite längre fram i säsongen får han prova att bo hos henne och hon visar hur hon rengör sin köksö. Då skrattar Peter och säger att hon verkligen är pedant varpå hon sätter sig framför brasan och hänger läpp, säger Martina.

– Då har hon verkligen en poäng i att han inte känner henne.

– Han har varit kär i en fantasi, säger Martina.

– Det hinner hända en hel del på 27 år.

Psykisk tortyr

– Jag har alltid tyckt att program av den här typen är psykisk tortyr av människor som bara vill hitta kärlek. Och det här är att vrida om kniven ett extra varv eftersom det är uppenbart att det inte kan hålla. 

– Man gör ju slut av en anledning. I 99 fall av 100 ska man inte gå tillbaka. ”Formatet” är ju smart eftersom grälet lurar under ytan, ett sår att peta i. Och så är det ju så erotiskt, säger Gunilla.

– Peter har ju nästan stånd genom hela säsongen, säger Martina.

– Men SVT vill ju också göra...

– … såna där roliga program ja. De har ”Gift vid första ögonkastet” och det har varit väldigt mycket sorg när vissas kärlek inte varit besvarad.

”Nedsläckt land”

– Men SVT har uppfunnit ett nytt sätt att göra en realityshow nu, det är ”Farmen”, fast jättepräktigt. I ”Nedsläckt land” utsätts två grupper människor för strömavbrott och så ser man hur de reagerar. Vi ska lära oss nånting av det här, säger Gunilla.

– Om katastrofen kommer. 

– Ja, och sedan kan det bli en massa synkar och konflikter!

– Det är samma tema som i Terese Henrikssons roman ”Kyla” som jag läser just nu, en ungdomsbok som handlar om ett samhälle där det blir just strömavbrott, säger Martina.

Bättre än ”Nedsläckt land”?

– Det roliga är hur SVT riktigt krampar för att man ska förstå att det är seriöst. Man kan ju berätta det här på så många sätt

– Man kan göra ett informationsprogram, föreslår Martina.

– Man kan också åka till ett land där strömmen går jämt. Istället kallar man in Misse Wester, professor i mänskliga relationer i kris vid Lunds universitet som säger: ”Den här typen av information är jättevärdefull för oss”. Det är nästan rörande. Men apropå din bok undrar jag varför man inte går till litteraturen och konsten, säger Gunilla.

– Ja det är ju det konsten gör, den lever sig in i olika situationer.

– Konsten kan också vara befruktande för den akademiska världen. 

– Konst handlar om förhöjning och förädling medan dokusåpa-språket handlar om extrem förenkling, säger Martina. 

Se ”Aniara”!

– Varför inte gå och se ”Aniara” för att förstå hur människor i en extremt svår situation kan reagera, föreslår Gunilla.

– Vi lider ju inte precis brist på extremt förenklade tv-program! 

– Gå och se den. Inga utslitna skådespelare. Bara nya. Utom Anneli Martini som gör en jättebra roll som excentrisk forskare.

Anneli Martini sminkas för ”Misantropen” på Hipp i Malmö. Foto: LASSE SVENSSON

– Va häftigt! Hon är den arketypiska aktrisen. Divan. Vi har inte så många sådana kvar. Hon uttrycker sig yvigt och har en turban. Det finns inte så många av dem kvar nu när Basia Frydman och Margaretha Krook är borta. Jag har alltid tyckt att det är töntigt att romantisera skådisyrket, men man kan gott dramatisera och överdriva människan  lite. Att karikera sig själv utan att det blir falskt. När de kommer in i ett rum går det inte att titta på nån annan. Den totala utstrålningen. Marie Göranzon har den. 

Per Oscarsson. Foto: SVT

Eller ta Per Oscarsson. Han var extremt manierad och speciell. Men grejen är att det han gör varje gång är väldigt roligt att titta på. Han är ju fantastiskt bra på att vara Per Oscarson. Och Ernst-Hugo Järegård! En gång ”snabbspolade” Ernst-Hugo en föreställning, han hoppade över långa partier och andra skådespelares stickrepliker, gjorde ett sammandrag av pjäsen, för att han skulle hinna med ett tåg. Han fick ändå inte sparken från sitt jobb, säger Martina.

De pratar om ”Trettondagsafton” från 1967 där Per Oscarsson gjorde rollen som den slirande Andreas Blev Af Nosen, vilket Gunilla såg som barn och tyckte var otroligt roligt. Slutligen gör Martina en efterlysning av ett tv-program där två skådespelare spelade rollen av par som gick i familjerådgivning hos en riktig psykolog. I programmet fanns också en saxofonist som då och då spelade solo, som en sorts pausmusik. 

– Jag kom ihåg den för att det var en sådan spännande och närgången skildring av vuxna känslor. Jag menar att det var ett bra program där man faktiskt fick nånting speglat för sig, en konstnärlig verkshöjd. Man skulle kunna göra ”Back with the ex” på det sättet. Egentligen apar man efter konsten med nåt som är mycket sämre, säger Martina.

 

VERK I PODDEN

”Back with the ex”, Netflix

”Nedsläckt land”, SVT

Therese Henriksson ”Kyla”, Opal förlag

William Shakespeare ”Trettondagsafton”, SVT Öppet arkiv.

 

I tv-spelaren ovan kan du se hela livesändningen från jubileumsavsnittet på Teater Brunnsgatan 4.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!