De självutnämnda sanningssägarna

Åsa Linderborg och Bengt Ohlsson.
Foto: Aftonbladet

Två gamla kolumnister och debattörer har slagit sina påsar ihop.

Anna Hellgren och Gunilla Brodrej lyssnar på Aftonbladets podd ”Trycksmärta”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PODCAST. Kulturredaktionens Anna Hellgren vikarierar för Martina Montelius och pratar med Gunilla Brodrej om paret Bengt Ohlsson och Åsa Linderborgs nya podcast ”Trycksmärta”. De två kolumnisterna väljer ut ett år och en dag och pratar om vad man skrev i DN och Aftonbladet utifrån det. I det första avsnittet väljer de 13 oktober 1999.

https://embed.radioplay.io?id=98008&country_iso=se

– Det är ett kittlande upplägg, säger Gunilla.

– Ett genidrag, säger Anna.

– Även titeln är snillrik, ”Trycksmärta”.

– Jag tror att skvallerfaktorn är med i paketet.

– Den är väl åtminstone halva grejen.

– Vem kan låta bli att lyssna på hur det låter när de här två personerna som förr om åren debatterade ganska hårt och vilt?

– De är ju ganska oense nu också.

– Hur är det med det? Blev vi så förvånade när vi förstod att de var ett par?

De har graviterat mot varandra i det tillbakablickande nostalgiska.

– Nej, de är väl ganska lika. Välformulerade, slagkraftiga. Ideologiskt drivna. Mycket duktiga skribenter. Och även lite så där att ”man får inte säga så där i det här landet”. Självutnämnda sanningssägare, men det kanske lät lite elakt. Förlåt. Jag ber om ursäkt på förhand helt enkelt, säger Anna. 

– De har graviterat mot varandra i det tillbakablickande nostalgiska att det var lite bättre förr när man kunde benämna saker på ett annat sätt, säger Gunilla.

– Nja, men där är de lite olika för det börjar med att de diskuterar en notis och Bengt Ohlsson blir alldeles till sig när han får säga z-ordet om och om igen [om romer]. Hela första delen av podden verkar gå ut på att hitta uttryck som inte är kosher nu, men z-ordet föder n-ordet, som han säger om och om igen. Där är Åsa Linderborg mycket mer försiktig. Bengt Ohlsson stannar ju inte där utan drar upp den första ljudfilmen där en man sjöng iförd black face och lanserar black face som en hyllning. Det kanske är ett sätt att trolla för att vi ska prata om det. Men det ska bli intressant att se vad som händer härnäst, säger Anna.

– De kan ju inte landa i det här varje gång de gör en tillbakablick. Det var en bra idé att gå tillbaka till 1999. De satt och pratade om varandras familjehistorier som de inte delar. Det uppstod nåt spännande i det, säger Gunilla. 

Anna och Gunilla pratar vidare om sin musiksmak där Gunilla tvingas lägga ut texten om sin klockarkärlek till Sting och Anna får berätta om sin kärlek till Thåström.

Dessutom förklarar Anna Hellgren för Gunilla Brodrej hur fantastiskt det är att gå på derby. Och varför hon inte kan sluta älska IFK Norrköping. 

Det är absurt att han tvingades leva ett sånt där fruktansvärt liv.

Podden har fått in frågor om Lars Vilks så Hellgren och Brodrej försöker sig på att svara på vad de tänker om hans konst.

– Det är absurt att han tvingades leva ett sånt där fruktansvärt liv, säger Anna.

– Jag var en av dem som tyckte rondellhunden var ful och dålig och fånig när den kom. Jag kände en viss leda då, men sedan har det ju blivit någonting annat, säger Gunilla.

Daniel Swedin skrev på Twitter att Lars Vilks var en fantastisk memare. Å ena sidan hade man Muhammedkarikatyrerna i Danmark och sedan fanns en besatthet kring rondellhundarna. Det var två aktuella knasiga saker. Det var genialt. Det är ju verkligen reaktionerna som är konstverket, säger Anna Hellgren.

– Det är fruktansvärt svårt att provocera i konstvärlden, allt är redan gjort, man kan inte visa upp ett kön, folk bara gäspar, så han provade det här.

– Men folk tenderar att glömma. Tänk på Elisabeth Ohlsons ”Ecce homo”. Jag hade nyss kommit ut som homosexuell och i det klimatet såg jag människor som kastade sten på museet hemma i Norrköping för att de tyckte att hon hädade. 

Dessutom. Varför är kultur viktigt, hur kan Anna ha så bra hår och varför är Klas Östergren så uppklädd?





Anna Larsson: ”Plötsligt blir det mycket skitsnack om henne”

KULTURKRIGET. Dirigenter är föremål för så många föreställningar om det stora geniet att det verkar omöjligt för en kvinna att nå samma upphöjda position. 

Operasångerskan Anna Larsson och konserthuschefen Stefan Forsberg diskuterar den sista manliga bastionen.