"Jag är ju osams med väldigt många"

PODCAST | 60 MINUTER. Marianne Lindberg De Geer är en av Sveriges mest kända konstnärer. Hon är också känd som medarbetare på Expressens kultursida och programledare i P1:s "Allvarligt talat". I höstas släppte hon dessutom sin debutroman "På drift".

Hon berättar att hon i dag har funnit ett slags lugn. Efter att hon fick cancer i halsen för tio år sedan och klarade sig, infann sig en stor tacksamhet. 

– Men jag har ju tidigare varit jätterädd för döden själv. Jag bara säger till er unga: konstigt nog så blir det bättre ju äldre ni blir. Och ni ska ha lite dödsångest, det gör att ni måste gripa tag i frågan: vart är jag på väg och vart vill jag gå?

Eric Schüldt undrar om hennes föräldrar var rädda för att dö. Hon har, bland annat i sitt sommarprat häromåret, berättat om sin uppväxt i ett borgerligt, olyckligt hem.

– Pappa tog ju livet av sig när han var 55. Var han rädd för döden? Det kan han ha varit. Men han var räddare för livet, verkar det som. 

Tiden kring 1968

Hon tog som ung vuxen jobb som mentalskötare. 

– Den fruktansvärda ångesten att vara en mentalskötare med psykiska problem och att någon skulle upptäcka att jag var ett nervvrak, berättar hon.

Trots allt hade hennes bakgrund gett henne en säkerhet som kom att bli viktig.

– Min borgerliga bakgrund, som jag föraktade, det var ju den som räddade mig. Jag var annorlunda än mina arbetskamrater på sjukhuset. De märkte med en gång att jag var en annan sort. Du går ju bara rakt in till sköterskan! Du niger ju inte för doktorn!

Marianne Lindberg De Geer drogs in i den normbrytande tiden kring 1968, med fria teatergrupper och konstnärskretsar. Den sexuella  revolutionen var dock besvärlig för både killar och tjejer.
– Var klitoris satt visste varken killarna eller jag, så det var saker som vi bara hoppade över.

Rättfram debattör

Sakta började hon komma underfund med sig själv, 

– Alla psykologer sa att jag ville vara i centrum och jag blev helt paff. Det en blind höna kan se tog mig år att fatta. Jag nekade, jag grät, jag skrek. 

Idag är Marianne Lindberg De Geer känd som en rättfram debattör och orädd konstnär. "Jag är för bråk", säger hon i "60 minuter".

– Jag är ju osams med väldigt många. Men det gör mig inget. Jag putsar glasögonen och går vidare. Några kan jag sakna, men jag tycker vänskap är väldigt svårt, särskilt som kvinna, säger hon.

Ett ledmotiv i hennes konstnärskap har varit devisen "Jag tänker på mig själv".

– Det betyder att jag vill ta ett steg ut ur min uppfostran och säga till mina föräldrar: Jag tänker på mig själv och det är okej. Eftersom jag är fostrad att tänka på andra först. Ja, jag vill vara i centrum, åtminstone i mitt eget liv. 

– Jag har försökt forska i hur det är att utmana bilden av vad en kvinna ska vara och vem jag ska vara. Jag har gjort verk om man ska vara tjock eller om man ska vara smal. Jag har gjort verk om vänskap, hur svår vänskap är. Jag utgår från mig själv. Det är egentligen helt naturligt så klart. Men senast i går träffade jag en kvinna i min ålder som sa; åh, det var så betydelsefullt för mig när jag såg det första gången, att du tänker på dig själv och vågar säga det. 

De talar också om Benny Fredrikssons död. Marianne Lindberg De Geer arbetade tillsammans med honom på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

– Jag är oerhört ledsen för att Benny är död. Det var rätt kul att bråka med honom. Han var en person som man kunde bråka med.


Lyssna på hela samtalet här.

Lyssna på förra avsnittet med Kerstin Ekman.