Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Det är en glädje som är lika stor varje gång"

Kerstin Ekman, författare. Foto: MICHAELA HASANOVIC / MICHAELA HASANOVIC EXPRESSEN
I podden "60 minuter" intervjuar Eric Schüldt våra största kulturpersonligheter.

Expressen Kulturs podcast "60 minuter" är tillbaka. Första avsnittet i sista säsongen gästas av Kerstin Ekman.

Med programledaren Eric Schüldt samtalar hon om skogen, hunden, musiken och Gud.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

 

 

PODCAST | 60 MINUTER. I skolan hände det att Kerstin Ekman skolkade för att gå i skogen. Hon orkade inte ha människor omkring sig hela tiden.

– Det finns väl fina namn på det där, som högsensitiv och jag vete sjutton, men för mig var det bara så jag var, säger hon.

Hennes mamma förstod och skrev intyg om förkylning eller annat.

– Jag tänker ibland att alla människor har sådana där behov som är väldigt grundläggande, men att man i ett sådant här hektiskt, urbant liv inte får uppmärksamma dem. Där hade jag nog tur.

 

KERSTIN EKMAN

Kerstin Ekman, född 1933, är en av landets mest kända författare. Sedan debuten år 1959 har hon skrivit över 30 romaner och essäböcker, bland de mest kända finns "Händelser vid vatten" och trilogin "Vargskinnet". Hon är medlem av Samfundet De Nio, och har suttit i Svenska Akademien, vars arbete hon dock valde att sluta delta i år 1989. Häromveckan gav hon ut essäboken "Gubbas hage".

 

Skogen har en central roll i Kerstin Ekmans nya essäbok "Gubbas hage", och hennes timslånga samtal med Eric Schüldt handlar till stor del om naturen. Fast just ordet "natur" tycker hon inte om. Det är för abstrakt och generaliserande. Den urbana människan måste ut i markerna och upp i träden. "Naturen" kan man inte älska, och därför inte vårda.

– Jag tycker att man ska säga: Jag tycker om att gå i skogen, jag tycker om att gå på ängen, jag tycker om att klättra i berg, jag tycker om att vara vid vattnet, säger hon. 

Gud i skogen

De pratar vidare om den särskilda gränslösa glädje som kan uppstå just där, i skogen, på ängen, i bergen och vid vattnet.

– Det är en glädje man återkommer till och är ganska säker på. Om jag vet att nu blir det vår och jag ser snart hasselblommorna sträcka ut små tunna, röda spröt, så är det en glädje som jag kan vänta mig och jag blir inte bedragen på den och den är lika stor varje gång.

Kanske handlar det om den känsla som även Darwin nuddade vid: en känsla av en första, okänd orsak bakom alla vetenskapliga evolutionära samband. En orsak som också är en mening, Gud, helt enkelt.

– Jag har en väldigt stark känsla av att det vi ser omkring oss, om vi går utanför städerna och bilparkeringarna, är en gåva. Under miljoner år är det skapat. Jag kan inte komma bort från det, förmodligen för att jag har en religiös grundkänsla, säger Kerstin Ekman.

Kerstin Ekman om "unio mystica"

Hon har också haft skäl att fundera över den känsla av gudomlig förening med omvärlden, "unio mystica", som vissa människor upplever vid särskilda tillfällen i livet. En känsla av att jaget upphävs. 

– I "Kvinnorna och staden" hade jag en fattig kvinna, Frida, som jag lät ha en sådan upplevelse. Jag läste och läste om det där, och tyckte att jag fick till det, samtidigt som jag skämdes för jag hade ju inte upplevt det, berättar hon, och fortsätter:

– Sen kommer den dag då min mamma har läst boken och säger: "Men herregud, Kerstin, det där har ju Ernst upplevt"! Min pappa, programmatisk ateist. Det var när han var mycket ung, och de skulle förlova sig. De hade aldrig återkommit till det senare. Så det här finns hos människor, "unio mystica", även om enklare själar som jag inte får uppleva det, säger hon.

Filemon och Baukis

Samtalet rör sig vidare, via vikten av att visa respekt för sin hunds integritet till vad romarriket kan lära oss om vår egen civilisations sviktande inför klimathotet. Och så pratar de om legenden om Filemon och Baukis, det vresiga gamla paret som får besök av två främlingar. De blir förskräckta för de förstår att det är fint folk, men gör ändå allt de kan för att visa gästfrihet. Till slut visar sig främlingarna vara gudarna Zeus och Hermes, och det gamla paret belönas med att aldrig behöva skiljas i döden. I stället växer de ihop till två träd.

– Det är en mycket tänkvärd berättelse i vår tid. Just det här med gästfriheten, som varit betydelsefull i många kulturer, säger Kerstin Ekman.

Vilket träd skulle du vilja bli efter döden?

– En lind, tror jag. Och så skulle jag ha min "vresige" gubbe bredvid mig som en gran, säger Kerstin Ekman och skrattar. 

 

LÄS MER: Helena Granström recenserar Kerstin Ekmans "Gubbas hage" 

 

Lyssna på avsnittet i spelaren högst i artikeln.

 

Transkribering Ida Ölmedal


Hitta alla avsnitt av podden "60 minuter" här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!