Plötsligt var jag i samma rum som Isabella Löwengrip

MEDIER. Jag minns när jag var 15 och en vän berättade för mig om Face bucket. Tyckte att namnet var märkligt och det blev inte tydligare när jag förstod att det egentligen hette Facebook. Vad skulle man göra? Vad var syftet? 

Men successivt stod det klart. Det var media men man skapade det själv. Söndagar var prime time, då man fick se vad folk gjort i helgen, vilka fester man inte varit bjuden på, chattade om veckan. Efter ett tag vande man sig, och det blev också något annat, med mindre input från användarna, mer professionellt innehåll och reklam. Men initialt töjde det på barriärerna man byggt upp mellan sig själv och andra – alla som postade tillräckligt fick vara kändisar i sin egen bubbla.

2011 kom en mer plötslig stor upplevelse med Twitter. Det var surrealistiskt, hisnande att direkt kunna diskutera med ledarskribenter, journalister och politiker som man tidigare bara läst. Och ja, upplevelsen är säkert olika för olika personer, men den direkta kanalen och det förhållandevis lilla antalet användare skapade något dittills unikt.

Nu är det tydligen dags igen. I tisdags var första gången jag verkligen testade Clubhouse. Det helt ljudbaserade sociala mediet, där man skapar chattrum för diskussioner kring förutbestämda teman – som funnits sedan i april i USA men som haft en kraftig tillväxt i Sverige sedan ett par veckor tillbaka. 

Man får se var det bär av. Antagligen blir smekmånaden kort, och med storlek minskar alltid uniciteten.

Efter flera månader lång coronaisolering kändes det som att gå på fest igen. Jag bjöd in min vän Elsa Kugelberg till ett samtal för att berätta hur det fungerade. Vi öppnade vårt röstchattrum för allmänheten, mest för att se hur det går till, men då det saknas särskilt mycket innehåll, samtidigt som nyfikenheten är enorm, var det efter en kvart över hundra deltagare som lyssnade. 

Bland ”talarna” fanns sommarpratare som Patrik Lundberg och Isabella Löwengrip, politiker som Muf-ordföranden Matilda Ekeblad och riksdagsledamoten Lorentz Tovatt och poddare som Julia Lyskova. Bortsett från mig och Elsa då förstås. Konstigt men väldigt kul. 

I det här läget känns det som början av gymnasiet – upplevelsen är ny för alla och grupperingarna är svaga. Det trevas kollektivt, vilket är spännande i sig. Samtidigt tillför det röstbaserade formatet – den enda bild som syns är ens profilbild – en ny dimension jämfört med Twitter eller Instagram. Det blir mindre tillrättalagt, tillfälligt, utrymme för fler nyanser, toner, skratt. Och tröttnar man på ett samtal kan man byta, prata med någon annan.

Man får se var det bär av. Antagligen blir smekmånaden kort, och med storlek minskar alltid uniciteten. Snart blir det säkert mer av ett Facebook, Twitter eller Linkedin, beroende på vilka det tilltalar och vad man själv är intresserad av. Men har vi tur behåller det sin särprägel, en blandning av öppenhet och intimitet.

Av Love Bonnier

Love Bonnier är skribent och grundare av kommunikationsbyrån 500 Stockholm.

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.