Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Plötsligt blev jag kär i David Lagercrantz

Josefine Jinder.
Foto: Pressbild / Isak Berglund Mattson-Mårn

Häromveckan åkte Josefine Jinder till Bokmässan för att turista bland alla författare, kulturpretton och skvallerkärringar.

Nu berättar hon om sin erfarenhet från kulturvärldens stora fest. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURESSÄ. Jag ställde in min medverkan på Bokmässan när det trillade in ett annat jobb i mitt minst naturliga habitat: Stå på en scen och sjunga för folk som inte bryr sig men betalar väldigt bra. Sen ställde arrangören i sin tur in sin egen fest och då tackade jag ja till Bokmässan igen, eftersom jag ändå var barnfri och inte vet vad jag ska göra av min gravt vilsna själ jämna veckoslut. 

När jag först tackade ja till Bokmässan så var det dock av en annan anledning. Jag hade fått för mig att det var kul där. Bokmässan har på något konstigt sätt lyckats branda om sig till någon sorts poppin' festival? Med kul menar jag jag förstår ingenting men det känns verkligen kul – kul. Surrealism, liksom. Magritte. Tre timmar in på fyra små konstiga svampar. Fint … men vad är det för något? 

Kul! Den sortens prestigelöshet skulle artister eventuellt må lite mindre dåligt av, för dåligt mås det.

Jag vet att Tone Schunnesson inte tycker att musik är kultur och jag orkar verkligen inte argumentera men om det hon menar är att litteratur är kul och musik är tråkigt, så är jag efter Bokmässan verkligen beredd att hålla med. Vi skulle aldrig få för oss att sopa in hela branschen i en syrefattig hangar en helg om året för att supa och positionera oss. Eller sitta som små horor i olika montrar och le mot folk under lysrörsbelysning i hopp om att sälja ett ex eller tre(siffrigt). 

En författare sågs efter en lång dag på mässan stå och skrika JAAAAG HAR SÅÅÅÅLT TREEEEEEEEEESIFFRIIIIIIIIIIIIIIIGT!!!!! på den lokala nattklubben ”Lounges”. 

Kul! Den sortens prestigelöshet skulle artister eventuellt må lite mindre dåligt av, för dåligt mås det.

Det första som hände när jag klev in på mässan var att en mycket blek och till synes undernärd journalist med snipig rövmun sa ”vad gör DU här”. Då gick jag och köpte en bärs för sånt orkar jag faktiskt inte vara med om utan lite socialt smörjmedel. Det andra som hände var att en annan random geek kommenterade att jag ”redan” drack öl. Tråkigt.

David Lagercrantz.
Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Man kunde ta kort med Mamma Mu. Man kunde titta på ”väldigt stark konst” (galleristens egna ord). Man kunde köpa en äppelmunk och en Briska vid crime-scenen och man kunde sitta i Gui Minhais tomma stol. Tråkigast på mässan var Svenska Akademiens monter. Sjukt att de inte säljer merch? Profitera på Kulturprofilen nu! Lägg pengarna i en pott och finansiera fri bar all night med en söt servitör från Gyldene Freden för den unga, up'n'coming publiken? 

Det tog inte många timmar innan jag började gå runt och höra mig själv säga att jag är här på uppdrag av TEG Publishing. De har bland annat gett ut en bok med Thåströms samlade låttexter. En av alla tusentals färgglatt klädda damer på mässan frågade om den inte fanns som ljudbok? Vi på TEG har så klart inget emot ljudböcker men vi på TEG har heller ingenting emot musik, sa jag.

Jag såg för övrigt en kvällstidningsrubrik efter helgen som löd ”jag ljög för att passa in innan jag fick min diagnos” så det kanske är läge för en screening.

Märkliga och omärkliga saker hände hela tiden. Jag blev uppdragen på en scen av Martina Montelius som lovade att jag skulle få låna hennes ”löddriga hov” (?) att fånga in olika män med. Ett glas cava på Café Sydafrika. Gratis kaffe signerat Svenska kyrkan. Generellt var det präst-tätt faktiskt, som man vill ha sin mässa. Mumintrollet går förbi. Missade olika seminarium men fyndade en gigantisk julkalender. Blev kär i David Lagercrantz – ta det lugnt – på avstånd. 

Martina Montelius och Josefine Jinder på Bokmässan.
Foto: Expressen

Kvällen och anledningen till min lätt ifrågasatta närvaro närmade sig, jag skulle ju ge en liveintervju på det nya glasögonormar-på-klubb-konceptet ”by night”. Bokmässan utan lysrör. Fortfarande olika panelsamtal men nu innefattar de också alkohol. ”Äntligen en fest i min smak!!”, tänkte jag men samtalen dominerades av rika hobbyfilosofer eller akademikerbarn förklädda till cool kids och det är tyvärr outhärdligt. Det går ju inte att lyssna på när unga människor ska diskutera ämnen som ”skönhet”, ”moderskap” och ”relationer”. På samma sätt som det inte går att känna något när 12 år gamla showartister sjunger om heartache, om man inte själv är tolv år då. 

Förlåt för ageism men jag tycker inte att någon under cirka 70 ska uttala sig om någonting överhuvudtaget? Prata inte med mig om du inte ser mer ut som ett träd än en människa? Prata inte med mig om du inte är en tibetansk munk som svarar i helt obegripliga gåtor? Prata inte med mig om du inte är en jävla kärring?

Var det underhållande? Nej. Det var det som var problemet.

Mina öron dööööööööööör av alla identitetsbyggande ibland kreationistiska utläggningar om livet och samtiden. Bokmässan by night var verkligen inte en fest i min smak. Här verkade det viktigare att ha en hot take för att flexa ett böjbart intellekt än att säga något som är något. Är det ett problem? Nej. Var det underhållande? Nej. Det var det som var problemet. Det var på sin höjd lite irriterande. Jag verkade ha hamnat i individualismens epicentrum till brädden fyllt av människor som inte kunde bry sig mindre om nånting som inte handlar om att sitta och BJÄBBA (ja, bjäbba). Jag var nog den enda som inte stördes av det katastrofala ljudet.

Däremot kommer jag på mig själv att verkligen sakna att uppleva kultur omringad av dem som påstår sig vara intresserade av den. Och känner jag så här starkt längt efter att konsumera kultur på grund av Bokmässans lite lätt elitistiska bjäbb så blir det fan en tradition. Ses nästa år!!! 

PUSS


Ps. Jag måste också screenas för demens för när Bokmässan var slut kände jag en lätt euforisk känsla över att jag inte hade lyckats bråka med någon. En liten poet ville till och med kyssa mig på en balkong? Jag hade ju klarat mig. Jag var glad, trevlig och moder Teresa tills ett burr i fickan av otrevligare karaktär avslöjade att någon i statlig radio skvallrat om sitt ”bråk” med ”en känd artist”, vilket var lite förargligt eftersom jag var den enda artisten på hela bråkmässan förutom Niklas Strömstedts katt. Jag hade tydligen näbbat med vad jag enligt mig själv trodde jag tyckte var en mycket rar person. Little did I know! Jag hade ju älskat varje sekund? Inte varit på så bra humör sen? Det måste vara ett missförstånd. 

Total otrygghet att festa med en klan där varannan idiot har en ”plattform” att karaktärsmörda i. 

Jag skulle kunna hämnas i en låt men det kräver ju en produktionstid på cirka sex månader så det blir inte lika effektfullt plus – jag vet inte ens vad det handlade om (bra låt!)? Och vem fan bryr sig? Den enda slutsatsen jag kan dra av detta är att ni kulturknasbollar, skvallerkärringar och content addicts har mycket lägre ribba för ”bråk” än vad jag har och det är kanske fint på något sätt? Fint, men vad är det för något? Ds.


Av Josefine Jinder

Josefine Jinder är musiker. Hennes senaste skiva är ”Salta diamanter”.



Lunch med Montelius: Suget efter Håkan Juholt

https://embed.podplay.com/lunch-med-montelius-1412/234-suget-efter-hakan-juholt-135817/light?platform=podplay

PODCAST. Eftersnacket efter Bokmässan: Martina Montelius blir ditchad, Gunilla Brodrej känner sig som en rockstjärna, Håkan Juholt blir uppvaktad och Jan Guillou blir glad. Dessutom: Ett fantastiskt tv-tips.