Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Platsen upplöst i jag

Olga Grjasnowa.

Therese Eriksson ser en litterär stjärna tändas.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

OLGA GRJASNOWA | Ryssar är såna som gillar björkar | Övers. Svante Weyler | Weyler förlag, 286 s.

Människan vill ha ett hem. Det kan vara en plats, tak över huvudet, en annan människa eller något som man bär inom sig – bara där finns något att känna tillhörighet med, någonstans att förankra. När livet slås sönder är det inte sällan känslan av att ha förlorat sin hemhörighet i den här tillvaron som är det mest förlamande; plötsligt är världen inte sig lik längre, allt är skevt, obekant och kusligt. Det som nyss var heimlich har blivit unheimlich, för att tala med Freud.

Masja i Olga Grjasnowas debutroman "Ryssar är såna som gillar björkar", är inte den sortens person som söker tryggheten i en plats. Hon letar efter den hos människor, och när hon har förlorat den hon älskar är det som om möjligheten att finna äkta skydd är utraderad: ”Det jag längtade efter var människor att känna mig trygg med, det var bara det att den ene var död och de andra stod jag inte längre ut med. Därför att de levde.”

 

Det är så exakt. Och Grjasnowas roman har en sådan oklanderlig klarhet, samtidigt saklig och poetisk. Aldrig låter hon några språkliga krumbukter stå i vägen för berättelsen, aldrig gör hon avkall på den litterära ambitionen för sitt ärendes skull. Det är ytterst få författare som hittar den balansen redan i debuten.

Efter katastrofen som får Masja att tappa fotfästet kommer också minnena från barndomens Baku, och de blodiga stridigheterna mellan azerer och armenier som präglade Azerbajdzjan under Nagorno-Karabach-kriget, och som fick Masjas familj att fly till Tyskland.

Och kanske är det den illusoriska jakten på ursprung och hemhörighet som får Masja, som kommer från en sekulariserad judisk familj, att mitt i allt detta ta flykten från Frankfurt till Tel Aviv? Där hamnar hon åter på en plats som präglas av etniska och religiösa konflikter: det är hemlikt, men inte tryggt. Det är inte ett hem.

 

Olga Grjasnowas roman har i Tyskland lästs som en roman om invandring och integration, som migrationslitteratur. Det är samma förbannelse som fick Marjaneh Bakhtiari att döpa sin debutroman till "Kalla det vad fan du vill"; den som handlar om att böcker skrivna av författare med vissa namn alltid betraktas som ”invandrarlitteratur”, oavsett vad de handlar om. När författare med ”rätt” namn söker efter sitt ursprung och sin tillhörighet ser vi det som en allmängiltig existentiell drivkraft, har man ett namn som placerar en i invandrarfacket blir det universella reducerat till en integrationsfråga.

Det politiska anslaget finns i Grjasnowas debut, och det är inte oviktigt för läsningen. Platserna och konflikterna är inte bara en fond mot vilken Masjas egna psykologiska drama utspelar sig, de är avgörande för berättelsen – men de är inte berättelsen.

Det måste gå att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Kan man bara det, är "Ryssar är såna som gillar björkar" något av det bästa man kan läsa just nu. Inget är svårt eller konstlat här, ingenting är banalt. Det är bara vackert, gripande och helgjutet, smått sensationellt. Olga Grjasnowa är redan en stjärna.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!