Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Piraterna på plankan

Piraten Gottfrid Svartholm. Foto: Simon Klose

Matilda Gustavsson ser filmen bakom kulisserna på The Pirate Bay.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FILM

TPB AFK - The Pirate bay away from keyboard | Regi Simon Klose | Visas på piratebay.org

 

Det var en gång i Sverige. Simon Kloses dokumentärfilm "TPB-AFK", om de svenska piraterna, är full av den sortens stiliserade Stockholmsvyer som brukar markera ett svunnet decennium. Och trots att jag i dag gratis följer andra säsongen av "Girls" via nätet inges känslan av att detta är historia.

"En fluga", säger upphovsrättsadvokaten Monique Wadsted segervisst om piratrörelsen. Så är det naturligtvis inte. Man behöver bara zooma ut aningen i tid och rum för att se hur Piratbukten tvingat fram nya strukturer och nätsamtal. Men Simon Kloses film går inte ut på att dra de stora linjerna framåt. Istället är det berättelsen om en spektakulär rättegång och killarna i ryggsäck som satt längst fram. Och hur fort det gick. Filmen är full av förföriska scener: dataservrar förvaras i en grotta och nördtrion - den kontroversiella finansiären Carl Lundström är knappt med - gör kaninöron på varandra i rättens kostymmingel.

I pausen skämtar Peter Sunde om Kafkastämningen. Som Gregor Samsa kommer han snart att vakna som en skalbagge. Men champagnen sprutar i en punkig buss och tusentals ungdomar jublar när nedladdningssajten ligger uppe igen. I ert ansikte, Hollywood!

Vilken sida Simon Klose står på har varit tydligt i intervjuer, i användarfinansieringen av projektet och den globala gratispremiären på The Pirate Bay.

Men jag, som fruktade en fanfilm, ser i stället den där såriga storyn som 00-talets impade och ängsliga offentlighet inte lyckades skildra. Gottfrid Svartholm Warg talar i stötiga Flashback-formuleringar, är kär i Julian Assange och tonar ut i drogdimman. Fredrik Neij är ideologiskt tom, förutom i utläggningar om "turkblattejävlar". Allra bäst och mest raffinerat är porträttet av Peter Sunde och den sköra idealismen. Ett brinnande politiskt engagemang som allt mer har tagits över av konspirationer runt det egna rättsfallet. I filmens slutscen hälsar han på Neij, som köpte enkelbiljett bort och lever med sin familj i Laos. De väntar på slutdomen och konstaterar att CNN och de stora medierna inte bryr sig längre.

"Vi får helt enkelt leva med att vi är oviktiga nu för tiden", säger Neij och halsar ännu en öl, alkoholiserad. Sunde sitter intill, det är natt. Att vakna som en skalbagge.

 

Matilda Gustavsson

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!