Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Pinsamt att kalla henne en feministisk upptäckt

Foto: HELENE TORESDOTTER
Foto: Linnéuniversitetet

”Balansakter” på Moderna musset i Malmö är Beate Wassermanns första retrospektiv någonsin.

Linda Fagerström är skeptisk till tilltaget, då konstnärskapet varken har med rösträtt eller jämställdhet att göra.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Beate Wassermann, vem är det? Namnet är helt obekant. Ändå tror jag mig ha viss koll på 1900-talets europeiska kvinnliga konstnärer. Efter två decenniers konsthistorisk forskning på området borde jag vara välinformerad. Men Beate Wassermann? Hon har aldrig dykt upp i mina eftersökningar. 

Mycket riktigt: ”Balansakter” på Moderna museet i Malmö är hennes första retrospektiv någonsin. I en introducerande väggtext påstår sig utställningen utgöra ”ännu ett av museets bidrag till att lyfta spännande och betydande kvinnliga konstnärer som hamnat i skymundan i en i konstvärld som länge dominerades av män.” Formuleringen anspelar förstås på Moderna museets Hilma af Klint-manifestation i Stockholm 2013, då stridsropet löd ”Vi skriver om konsthistorien!”

Kruxet var ju, att det klingade falskt. Konstvetenskaplig forskning, publikationer och utställningar hade då sedan ett decennium eller mer, diskuterat Hilma af Klints konstnärskap. Ändå ville Moderna iklä sig rollen som hennes upptäckare. 

När liknande retorik används för att marknadsföra Beate Wassermann blir jag skeptisk. Inget konstmuseum, varken svenskt eller internationellt, har tidigare visat hennes konst. Mindre utställningar på gallerier och konstföreningar i Tyskland? Jovisst. Storskaligt som här, på nationens överlägset mest prestigefyllda arena för modern och samtida konst? Nej, aldrig. Inte en enda tysk konstmuseisamling äger Wassermann-verk. De flesta finns i den stiftelse som kontrolleras av sonen.

Nå. Måhända förtjänar Beate Wassermann postum bekräftelse. Tänk om hon, som utbildade sig vid Berlins och Hamburgs konstakademier i skarven mellan 1960-och 1970-tal, faktiskt skapade en oupptäckt konstskatt? 

Utställningen ger inga tydliga svar. Ett ironiskt-humoristiskt porträtt från 1960-talets slut, där Andy Warhol poserar med ett barn i famnen, sticker ut som originellt och modigt. De många målningarna från 2010-talet är dock helt renons på energi och egensinnighet. Deras kvaliteter är strikt dekorativa, en begärlig egenskap i kommersiella galleriutställningar och hos auktionshusen, där målningarna säkert snart hamnar. 

Varför visar då Moderna museet den här utställningen? Beate Wassermann var bara sju år äldre än curatorn, Iris Müller-Westermann. Bägge rörde sig i Hamburgs konstkretsar under 1970- och 80-talet. ”Jag jobbade ju i Kunsthalle Hamburg, och Beate Wassermann var förstås där” säger hon när jag ringer upp.

Känslan är snarare att man, helt opportunistiskt, utnyttjar läget för att vinna lättplockade poäng.

Utställningen, förklarar hon, är inte resultatet av en räcka komplicerade urvalsbeslut. Den består helt enkelt av de verk som fanns i ateljén något år innan konstnärens bortgång 2018. Hon fortsätter: ”Nu hoppas jag att Moderna museet vill inkludera Beate Wassermanns konst i sina samlingar!”

I ett försök att anknyta till hundraårsjubileet för kvinnors rösträtt Sverige, påstår sig Moderna museet Malmö vara ”stolta över att vi år 2021, hundra år efter införandet av allmän rösträtt, kan presentera detta mångfacetterade konstnärskap.” Jag ber Iris Müller-Westermann förklara Beate Wassermanns engagemang i kvinnorörelsen. ”Hon var absolut ingen aktivist på gatan, och skulle aldrig skrivit under någon pamflett” blir det överraskande svaret.

Foto: HELENE TORESDOTTER

Kvinnliga modernister, som svenska konstmuseer nyligen uppmärksammat – Ester Almqvist, Greta Knutson Tzara, Agnes Cleve, Barbro Östlihn och många andra – har tack vare stora utställningar framtonat som omistliga aktörer i 1900-talets konsthistoria. Hur möter Moderna museet detta nya publikintresse? Inte alls. Känslan är snarare att man, helt opportunistiskt, utnyttjar läget för att vinna lättplockade poäng: surfar på vågen, gör en läpparnas bekännelse och klistrar feministiska etiketter på ett konstnärskap som ingenting har att göra med vare sig rösträtt eller jämställdhet.

Få Beate Wassermann-verk når upp till den verkshöjd som Moderna museet trots allt representerar. En galleriutställning, kanske, visst. Men för mig, under decennier engagerad i så kallat bortglömda kvinnliga konstnärskap, framstår detta som ett högst spekulativt tilltag. Pinsamt, Moderna.


KONST

BEATE WASSERMANN

Balansakter

Moderna museet, Malmö

Till 27/2 2022


Av Linda Fagerström

Linda Fagerström är konstvetare och kritiker.




”Risken att dö hade varit större i ett annat land”

KULTURKRIGET. Är det rimligt att än en gång anpassa det vardagliga samhällslivet efter covid-19? Skulle inte vaccinen rädda oss? Det diskuterar journalisterna och författarna Johan Anderberg och Lisa Bjurwald i nya avsnittet av ”Kulturkriget”.