Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Pierre Boulez blir en saknad tonsättare

Den franska dirigenten och tonsättaren Pierre Boulez har gått bort. Lars Sjöberg minns en vetgirig stjärna med brett inflytande.Foto: Christophe Ena

Den franska dirigenten och tonsättaren Pierre Boulez har gått bort. Lars Sjöberg minns en vetgirig stjärna med brett inflytande.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Och så med ens är det ingen kvar. Ingen som längre driver den musikaliska utvecklingen framåt, ingen som vetgirigt fortsätter studera relationerna mellan musikens tre slags materia frekvens, rytm och klangfärg för att lyssna sig till vart konfrontationer och samspel skall leda i slutändan. Förresten hade Pierre Boulez själv sedan närmare fyrtio år sett slutstationen, lämnat tonsättarkarriären och i stället slagit in på återskaparens bana, stjärndirigentens. Kompositörerna fick bekänna sig till den kitschiga postmodernismen bäst de kunde.

 

Det kommer att ta lång tid innan Pierre Boulez alla betydelser kommit att ha utvärderats till fullo. Han var tonsättaren, interpreten, mentorn, administratören och fyrbåken. Där finns många trådar att börja nysta i. Själv träffade jag honom personligen vid flera tillfällen, första gången 1968 när jag intervjuade honom i Bayreuth där han inledde sin Wagnerkarriär med "Parsifal", sju år före hans samarbete med Patrice Chéreau i den allmänt omstörtande nytolkningen av Nibelungens ring. Sedan korsades våra vägar hösten 1973 i Bordeaux, där han i ett fallfärdigt ruckel till hamnmagasin dirigerade egna verk, däribland det delvis elektroniskt styrda Explosante-Fixe. Men lagom till "Domaines" där Michel Portal förväntades låta sin klarinett besöka skilda orkestergrupper drabbades hamnmagasinet av ett regn för vilket orden skyfall knappast ens var förnamnet. Boulez dirigerade lika exakt och avmätt som vanligt medan Portal fick söka sig helt nya vägar till sina sjöblöta medmusikanter.

 

Men mest minns jag ändå hans framförande i Strasbourg, vintern 1969 kanske det var, av jätteverket "Pli selon pli" och jag kände att det här greppar jag inte, inte än, inte på länge, men jag visste att det var stort, större än det mesta. Och på Spotify söker jag upp fjärde satsen och låter mig åter uppslukas av de fyra xylorimbornas strömmar av basalt och lava.