Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Philippe Grimbert: Hemligheten

Philippe Grimbert. Foto: Olivier Roller
Anita Goldman läser Philippe Grimberts självbiografi Hemligheten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

PHILIPPE GRIMBERT | Hemligheten | Översättning Lena Fries-Gedin | Norstedts, 185 s.

Existerar hemligheter? Det kan tyckas vara en underlig fråga. Men kan hemligheter verkligen härska oinskränkt, även där de inte har en Assange och en world wide web i hasorna? Kan lögnen överleva – solid och oemotsagd – hur länge som helst?
Eller kommer alltid det ögonblick då en enskild människa – eller ett folk – ”minns” det som aldrig berättats, det som undanhållits, det som förnekats? Segrar Sanningen alltid till slut, hur smärtsam den än är? Och är även en mycket smärtsam sanning lättare att bära än en lögn?
I Philippe Grimberts lilla roman Hemligheten fastställs på ett poetiskt, sparsmakat och ändå obönhörligt vis att vi kan minnas sådant som aldrig berättats för oss, att hemligheten kan ta säte i oss och påverka vem vi är och blir, ja till och med vår kropp och hälsa.
Hans självbiografiska bok från 2004 – utgiven i ett 30-tal länder och nu också i en kristallklart auktoritativ svensk översättning av Lena Fries-Gedin – är en lovsång till sanningen, även av det mest smärtsamma slag.

Den lille Philippe föds in i en lögn i Frankrike 1948. Lögnen är såväl nationell som djupt personlig. Frankrike vill inte minnas sina brott mot judarna och föräldrarna vill inte minnas att de är judar. Den lille pojken blir duktig i skolan, ett ensamt mönsterbarn, men klen till utseende och hälsa. En besvikelse för sina fysiskt mycket vackra och mycket sportiga föräldrar. Tania och Maxime heter Grimbert i efternamn, men redan namnet bär på lögnens kod:
Ett ”m” i stället för ett ”n”, ett ”t” i stället för ett ”g”, två obetydliga förändringar. Men ett ”m” för maktlös dolde förstås n:et i nazism, och tystnadens ”t” ersatte grymhetens ”g”.
 Den lille ensamme pojken uppfinner en låtsasbror, med vilken han leker och brottas, en bror som är allt han själv inte är: stark, vacker, modig. Philippe är ett ensamt barn men omgiven av vuxna släktingar som alla är hemligmakeriets medlöpare. Alla deltar i föräldrarnas berättelse om hur den undersköna Tania och den sportige Maxime tillbringar oförglömliga kärleksår i en vacker by på landet.
Men varför de flyr Paris och vad som egentligen skedde under de åren får författaren endast berättat för sig av Louise, en äldre grannkvinna, som också är en del av historien, när han fyllt 15. Berättelsens alla detaljer ska inte avslöjas här, men Philippe har haft en bror, just en sådan stark och modig bror som han uppfunnit åt sig!

Brodern, liksom hans mor, har mördats av nazisterna och hemlighållandet innebar att ”förstörelseverket som inletts av bödlarna några år före min födelse fortsatte på så sätt underjordiskt och tömde sina tippkärror med hemligheter och tystnader, odlade skammen, stympade efternamnen, alstrade lögnerna. Fastän förföljaren var besegrad fortsatte han att triumfera.”
Trots att Hemligheten är tunn till omfånget lyckas den väva in ytterligare en parallellberättelse om yta och djup. Den handlar om föräldrarnas besatthet av den vackra kroppen, av sport, av perfektion. På ett plan kan den förstås läsas som en flykt undan det judiska – till vilket den atletiska perfektionismen alltid har varit antitetisk – men i romanens alltför hastigt beskrivna och mycket oväntade dramatiska slutscen, djupnar bilden av fadern som en människa som varit slav under ytan och som måste gå under när den krackelerar. 
Orden som befriar var titeln på Marie Cardinals omåttligt inflytelserika bok från det sena 70-talet, också den en fransk roman om familjehemligheter och psykoanalysens befriande verkan.
I Hemligheten föregår berättelsen och befrielsen psykoanalysen. Det är när den unge Philippe avhändas lögnens ok som han kan växa – också fysiskt; ”min bröstkorg hade blivit bredare, den var inte lika insjunken som förut, som om sanningen dittills varit inskriven i ett tomrum” – och han vet nu att han som av Louise har fått sanningen som gåva, skulle komma att ”göra samma sak med dem som vände sig till mig”.
Läsaren blir därför inte förvånad över omslagsflikens information om att Grimbert verkar som psykoanalytiker och har specialiserat sig på psykotiska och autistiska barn.


 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!