Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Philip Warkander

Viruset visar att jag sitter fast i mansfällan

Ett coronaödsligt Sergels torg i Stockholm.Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Philip Warkander.Foto: OLLE SPORRONG

Coronaviruset sätter just nu verkligheten och vardagsstressen på paus. 

Philip Warkander upptäcker att han inte längre har några nära vänner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. ”Vad säger dina vänner när du pratar om projektet med dem?” Kollegans fråga var vänligt menad men lämnade mig svarslös. 

Under många år hade jag ett rikt socialt liv, gick på middagar, fester och tillbringade midsommar på vänners lantställen. Inte kunde jag då tro att skulle leva ett liv utan nära vänner. Men, strax innan jag fyllde 30 flyttade jag från en stad till en annan och började samtidigt doktorera. 

Orolig över att jag inte skulle hinna klart med avhandlingen i tid eller bli en tillräckligt bra forskare, fokuserade jag på studierna i stället för att lära känna någon i min nya hemstad. När jag var klar flyttade jag utomlands, där jag bodde i två år innan jag flyttade hem igen, till nya anställningar och projekt. De senaste åren har jag arbetat konstant, utan att ägna ledighet och umgänge någon vidare tanke. 

Jag är strax över fyrtio och lever med både partner och hund.

När viruset började sprida sig hade jag, förutom min heltidstjänst vid Lunds universitet, en kommande museiutställning att arrangera, två böcker att skriva, föredrag och gästföreläsningar att förbereda och diverse annat. 

Min inkorg var full och jag satt i möten i snitt fem timmar om dagen. Jag arbetade i flera olika städer och delar av landet men förberedde också jobbresor till utlandet. Ofta hade jag ont i halsen och var hes av allt pratande. 

Så lade sig coronakrisen som ett tungt täcke över världen. Möten ställdes in och projekt lades på is. Netflix-tittande och promenader med hunden fyllde ut tiden. Men, när frågan om vänner ställdes i ett telefonmöte lämnades jag svarslös. 

Jag är strax över fyrtio och lever med både partner och hund. Hejar på Ica-personalen och är tjenis med grannarna. Att ha människor i min närhet samtidigt som jag hållit mig sysselsatt med arbete har maskerat det faktum att jag samtidigt förlorat kontakten med i princip alla jag någonsin känt. 

Utan virusets timeout hade jag säkert fortsatt som vanligt.

När jag var ung och social tyckte jag att det var konstigt med alla dessa berättelser om isolerade äldre som legat döda i sina lägenheter i månader utan att någon upptäckt dem. Nu, i och med att viruset för en stund skilt mig från mina kolleger, inser jag att jag är på väg att bli en av dem. Utan barn och nära vänner har jag placerat mig i den klassiska mansfällan. Som så många andra män, både i min egen generation och i tidigare, har jag identifierat mig så mycket med min yrkesroll att jag glömt att jag också bör ha ett privatliv, där relationer får frodas utan att vi också driver gemensamma projekt eller har professionella mål med det vi gör. 

Utan virusets timeout hade jag säkert fortsatt som vanligt. Frågan är vad som väntar när pandemiperioden är över och livet återgår till det vanliga. Återgår jag till business as usual, och planerar in nya möten och saker jag kan fakturera för, eller kommer det nu också att finnas tid att utveckla vänskaper och prata om sådant som inte hör arbetet till? Ärligt talat vet jag inte. 

 

Philip Warkander är lektor i modevetenskap, författare och medarbetare på Expressens kultursida.