Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Philip Warkander

Så blev elsparkcyklarna arbetarklassens Tesla

Foto: OLE BERG-RUSTEN / NTB SCANPIX TT NYHETSBYRÅN
Foto: OLLE SPORRONG

Elsparkcyklarnas påtagliga närvaro i stadsbilden rör upp starka känslor på sociala medier. 

Philip Warkander ser hur de blivit en statussymbol tillgänglig även för de mindre bemedlade.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Människan har i alla tider haft en vilja att särskilja sig från andra, att skapa en distinktion från massan. Inte sällan har denna åtskillnad i grunden handlat om en strävan efter status och makt, vilket de senaste veckornas skriverier om stöket på Strandvägen i Stockholm tydligt visat. Ett annat hett ämne är de eldrivna sparkcyklar som fyller stadskärnor världen över. 

Elsparkcyklarna är ett fascinerande fenomen. Självklart finns det bättre och mer etablerade alternativ för den som ville ta sig från punkt A till punkt B, men de är ett enkelt sätt för användaren att demonstrera för omgivningen att man har råd med en helt onödig utgift. Att undvika att använda benen (för att gå, och därmed också få gratis motion) och i stället betala för att stå stilla på en elcykel är idiotiskt rent ekonomiskt, men smart om man vill imponera på sina vänner. Symboliskt fyller den därmed mer eller mindre samma funktion som Tesla-bilar gör för medelklassen, även om elsparkcyklarnas outtalade målgrupp generellt sett är mindre bemedlad. 

Att använda en elsparkcykel för att visa att man har råd att slösa pengar går också hand i hand med att efter åkturen lämna den mitt på en trottoar.

För några år sedan exploderade industrin kring mindre skönhetsingrepp. Ord som ”botox” och ”fillers” blev del av allmänbildningen. Även många unga använde sig av nervgiftet som slätade ut ansiktet, inte för att de hade rynkor, utan för att det var ett sätt att kommunicera till andra att man hade råd med den för stunden trendiga behandlingen. Det handlade förstås även då om status, och om att botox för de allra flesta var ett mer överkomligt alternativ än en handväska från Hermès. 

Att använda en elsparkcykel för att visa att man har råd att slösa pengar går också hand i hand med att efter åkturen lämna den mitt på en trottoar och inte bry sig om effekterna för dem som kommer efter. De 355 stycken elsparkcyklar – eller sju ton skrot, annorlunda uttryckt – som de senaste åren hamnat på Mälarens botten visar att det är många som är intresserade av att delta i trenden. Det handlar om att ta plats och sätta sig själv i centrum, att se sig som huvudpersonen i berättelsen om staden och andra som obetydliga statister. 


Philip Warkander är författare, fil dr i modevetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.





https://embed.radioplay.io?id=86866&country_iso=se

Så blir kultur en studie i meningslöshet, därför läser man Knausgård och därför är musiker det vackraste yrket. Dessutom: Kristina Lugns hemliga last.

Expressens matiga omtalade kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.