Männens problem är på riktigt – ändå hånas de

KULTURDEBATT. Will Smiths världsberömda lavett, riktad gentemot Chris Rock, i reaktion på den sistnämndas skämt om den förstnämnda, har gett ny låga till det till synes eviga samtalet om den problematiska manligheten. ”En direktsänd uppvisning i toxisk maskulinitet,” skrev DN, medan kriminologen Nina Rung på Instagram menade att det var en ”uppvisning i skadliga maskulinitetsnormer”. Båda kan säkert ha rätt i sak, men ordvalen är intressanta eftersom de numera klingar så välbekant när det gäller hur det talas om manlighet i det offentliga samtalet. 

Varför används det svengelska uttrycket ”toxisk maskulinitet” utan liknande motsvarighet för ”giftig” kvinnlighet? Och självklart finns det skadliga maskulinitetsnormer, men varför läser jag så sällan om strukturella, destruktiva kvinnonormer? Eller mer konkret: varför har könsrollerna i dagens kulturdebatt blivit så fastlåsta – kvinnor som offer, män som förövare – att det till och med speglas i språkbruket? 

”Manlighetens mörker består i upplevelsen av att vara förövare. Mäns psykiska ohälsa är på kollektiv nivå associerad med våld,” skrev Kristina Lindh i SvD för några veckor sedan, i en fascinerande grov generalisering om den grupp som oftast begår självmord.

Samma brist på förståelse präglade för några år sedan det högljudda raljerandet om Jordan B. Petersons självklara grundregler för att styra upp tillvaron: håll ordning på dina saker, var snäll mot barn och djur, försök ägna dig åt det som är meningsfullt. Till innehållet påminde råden om dem som bjöds på i 80-talsstorsäljaren ”All I really needed to know I learned in kindergarten”, där läsaren uppmuntrades att plocka undan efter sig och att tvätta händerna före maten. Kan det vara så att de två självhjälpsböckerna mottogs på så olika vis för att den förstnämnda attraherade en redan underordnad grupp, nämligen unga, vilsna män utan kulturellt kapital?

Numera gissar man inte utan ”killgissar”, man förklarar inte utan ”mansplainar”, vilket förstår är illa.

Varför är det så populärt att beskriva män och manlighet så negativt? I Expressen sökte Ann Heberlein och Anna-Karin Wyndhamn (17/3) svar på varför manligheten befinner sig i kris. De refererade till Andres Stoopendaals artikel i Aftonbladet, där han menade att det inom delar av kulturen utvecklats ett matriarkat. Detta betyder, menar Stoopendaal, att manliga erfarenheter och perspektiv behandlas som underordnade. Han lutar sig i sin tur mot en artikel i DN, där tre manliga författare enades i ett gemensamt självhat och insikten att kvinnor är bättre än män.

Kvinnor dominerar den samtida litteraturen och har högre utbildningsnivå än män. Instagramkontot ”Mansbebisar” har nästan 160 000 följare. Numera gissar man inte utan ”killgissar”, man förklarar inte utan ”mansplainar”, vilket förstår är illa. Män i grupp beskrivs genom dessa begrepp som oförmögna till vettiga sociala kontakter. Samtidigt definierar sig bara 10 procent av unga män numera som feminister, vilket inte är svårt att förstå när manlighet så ofta beskrivs som ett problem som måste lösas. Inte heller är unga mäns politiska dragning åt höger värst märklig, när man ser hur liberaler och vänstern talar om dem. 

Grundproblemet är detta: det offentliga samtalet om manlighet utgår från en vulgärtolkning av genusperspektiv. Den bakomliggande maktanalysen är trubbig och ofta felaktig. Ringa hänsyn tas till den verklighet som många män (och kvinnor) faktiskt lever i i dag. Resultatet är en ökad polarisering, där många män helt enkelt inte känner igen sig i det breda offentliga samtalet. 

Philip Warkander är lektor i modevetenskap, författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius: ”Utan hänsyn”

KULTURPODD. Så känns det att vara med i Marianne Lindberg De Geers dagböcker. Så hanterade Annika Hallin sin förekomst i Lars Noréns dagböcker. Dessutom – kända personers oväntade cv.