Philip Warkander

Jag har aldrig känt mig som en man

Philip Warkander är fil dr i modevetenskap och kulturkritiker.
Foto: OLLE SPORRONG
Kajsa Ekis Ekman är aktuell med boken ”Om könets existens”.
Foto: Joel Nilsson / Polaris

Kajsa Ekis Ekmans nya bok ”Om könets existens” har utlöst en infekterad diskussion. 

Philip Warkander ser hur vår vilja att försvara de mest utsatta gör att debatten låses fast i fientliga positioner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Min fars livsambition var att bota sjukdomar. Som läkemedelsutvecklare arbetade han huvudsakligen med att ta fram olika mediciner mot cancer, främst leukemi.  Han gjorde detta i en utsträckning som antagligen ledde till att hans eget liv spilldes; möjligen blev han smittad av leukemi i labbet, och behandlingen ledde till att det utvecklades tumörer i halsen. Så dog hematologen och onkologen som var min far. Därför reagerar jag numera instinktivt och känslomässigt när jag läser konspirationsteorier om läkemedelsindustrin. 

Vänstern har ett investerat intresse av att tro att just denna bransch skor sig på människors behov av medicin. De verkar inte förstå att det är individer som arbetar med att ta fram medel som i förlängningen lindrar och botar. Därför blir jag ledsen av Kajsa Ekis Ekmans övertygande resonemang om hur medicinbranschen förstärkt lidandet hos människor som upplever att de fötts i fel kropp. Jag vill inte tro henne – min egen uppväxt med en läkemedelsutvecklande förälder som brann för sin forskning säger något annat – men dessvärre är hennes bevisning stark. 

Debatten om Ekis Ekmans senaste bok har nu pågått ett tag och det är förhållandevis lätt att förstå de olika sidornas argument. Samtidigt återstår mycket att säga. Den ena sidan menar att kön inte är en känsla. Den andra menar att man ska lyssna på människor som upplever att kön är en identitet. Tyvärr har fokus hittills getts åt begreppet ”trans” men nästan alla har missat att det är del i ett binärt motsatspar, där det andra begreppet är ”cis”. 

Jag har aldrig känt mig som man, men heller inte som något annat.

En ”cisperson” är en individ som upplever att ens sociala och kulturella kön överensstämmer med det biologiska. Debatten har tagit detta för givet och i stället koncentrerat sig på minoritetsgruppen av avvikare. Detta är dumt och missar målet. Grundfrågan är ju nämligen om kön är en identitet. Därmed är diskussionen allmängiltig och inte bara en angelägenhet för de som menar att de känner sig som ett annat kön än sitt biologiska. Vilken kvinna känner sig som kvinna? Vad innebär det att känna sig som en man? Visst är det skillnad på kvinnliga erfarenheter och en kvinnlig identitet?  

Jag har aldrig känt mig som man, men heller inte som något annat. Om morgnarna vaknar jag, gör kaffe, kollar inkorgen och tar en dusch. Mitt liv utgörs av ett görande, men detta görande säger litet om vem jag är. Mitt varande är något annat, existentiellt och mystiskt. 

Det sträcker sig långt bortom kategorier som tid, rum och materia. Min kropp är ett tillfälligt kärl som gör det möjligt för mig att vistas i den här dimensionen en kort period. Den är konstruerad med hjälp av både könskromosomer och könshormoner, vilket gett den både sitt utseende och säkert också påverkar mitt beteende. Men detta är kopplat till mitt görande, inte mitt varande och jag värjer mig mot ett perspektiv som låser in mig i alltför snäva identitetskategorier. 

När ena sidan vill tala teori, talar den andra om känslor.

Det finns en annan anledning till att behandling av könsdysfori exploderat så, och även detta har debatten missat, kanske för att den är mindre snaskig än talet om en girig läkemedelsindustri. Det handlar i grunden om något så enkelt som välvilja. Människan är en empatisk varelse. Vi ömmar för de försvarslösa. Det finns en anledning till att alla hejar på David och inte på Goliat. När vi hör om människor som säger sig fara illa är vår instinkt att hjälpa. Inte av ekonomiska intressen, utan grundat i empati. Det är därför debatten så snabbt blir infekterad och skjuter snett. När ena sidan vill tala teori, talar den andra om känslor. 

Känslor trumfar tankar eftersom de är instinktiva och omedelbara. Människans grundinstinkt att vårda och ta hand om de värnlösa, och just därför inte bara haltar debatten utan har blivit fastlåst. Det som styrt mycket av utvecklingen i frågan hittills – vår välvilja och empati med de utsatta – är mäktigare än ekonomiska drivkrafter. 

Därför är det särskilt sorgligt att båda sidor verkar se den egna empatin men samtidigt är blind för den välvilja som driver motståndaren. 


Philip Warkander är fil dr i modevetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lägg ut!”

https://embed.radioplay.io?id=83264&country_iso=se

En podcast om journalistik och medieveckan – av Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind. Varje fredag med en spännande gäst.