Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Philip Warkander

Ibland ser jag honom – barnet som inte finns

Skuggan av en pojke.Foto: JULIA KRYLJOVA / SHUTTERSTOCK
Philip Warkander.Foto: OLLE SPORRONG

Philip Warkander har valt att inte skaffa några barn. Ändå skymtar han ibland skuggan av den lille pojke han aldrig fick.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. När jag var barn tillbringade jag ofta somrarna hemma hos min farmors syster och hennes make på Långedrag utanför Göteborg. Min barndom är sammanflätad med minnen från deras trivsamma villa och lummiga trädgård, västsvenska dialekter och ljudet från spårvagnarna utanför. De hade inga egna barn och kanske var det så att min farmors barn och barnbarn på något sätt också blev deras. 

Själv är jag frivilligt barnlös. Mina syskon likaså. I vår familj finns ingen nästa generation, ingen liten parvel att berätta släktens historia för. När vi dör är minnena borta. Kanske är det lika bra det, och säkert spelar vi en högst oväsentlig roll i universums historia. Jag är tillfreds med livet och hur saker och ting har blivit. Men jag tänker samtidigt på det som aldrig blev. Ibland när jag är ensam hemma i min lägenhet tänker jag på hur ingens barndomsminnen kommer att formas där. 

Ibland undrar jag om det kan vara så att jag i ett parallellt universum har barn.

Ibland tror jag till och med att jag i ögonvrån kan skymta barnet som inte finns. En undanglidande, mörkhårig gestalt, kanske en pojke. Någon lik mig som barn. Det finns ett påtagligt tomrum där någon hade kunnat existera men som nu inte gör det. Ibland undrar jag om det kan vara så att jag i ett parallellt universum har barn, och att det är dessa skuggor jag anar omkring mig. 

Känsloband och relationer som hade kunnat finnas, helgrutiner och godnattstunder som nu aldrig kommer att äga rum. Eller så är det bara livets mysterier som gör sig påminda. All potential som aldrig realiserats. 

Om jag nu är så nöjd med livet, hur kommer det sig att jag ändå tänker på det som aldrig blev? Kanske handlar det att vi längtar efter sammanhang, om att bli en tråd i livets intrikata väv. För mig personligen, som en nu medelålders man, handlar frågan mycket om tid. När andra i min ålder stressar för att balansera arbete med fritid och relationer har jag i jämförelse inte värst många bollar att jonglera. 

Jag klagar inte.

Visst sitter även jag i jobbmöten då och då, måste förhålla mig till deadlines, klara av ett besök på Ica och en vända till tvättstugan. Min barnlöshet blir som tydligast i all den tid jag har jämfört med andra i min ålder. Kanske är det detta jag anar i ögonvrån: sysslolösheten som barnfriheten ger upphov till manifesteras i inbillade skuggor omkring mig, där barnen hade kunnat vara. Det är också tiden som ger mig möjlighet att fundera över vad meningen med min tillvaro är när det nu inte handlar om att ge liv till nya generationer. 

Jag klagar inte. Är tillfreds med tanken på att mina ägodelar kommer att återfinnas i Myrornas fyndhyllor i stället för att gå i arv till yngre släktingar. Men jag kan inte förneka att i min nöjdhet ryms ett stråk av melankoli, ett tomrum efter barnet som aldrig blev mer än en skugga. 

 

Philip Warkander är lektor i modevetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.

Berör och förstör!

Kristofer Folkhammar och Athena Farrokhzad är redaktörer för nya antologin ”Berör och förstör”, en uppföljare till ”Kärlek och uppror” som likt sin förlaga ska inspirera unga att läsa poesi. Hur väcker man ungdomars läslust? Se författarna i Kultur-Expressen hos Daniel Sjölin.