Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Philip Warkander

Ägodelar kan visst vara meningsfulla

Marie Kondo, städguru och Netflixfenomen.Foto: SETH WENIG / AP TT NYHETSBYRÅN/ NTB SCANPIX
Agnes Lidbeck, författare till succéromanen ”Finna sig” och krönikör i DN.Foto: GÖRAN SEGEHOLM / NORSTEDTS
Philip Warkander, doktor i modevetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.Foto: TOMAS FALMER

Marie Kondo väcker uppmärksamhet, senast var det Agnes Lidbeck som raljerade över städguruns prylminimalism. 

Philip Warkander förklarar varför Lidbeck har fel – och Kondo rätt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | MARIE KONDO. Frågor om inredning, identitet och konsumtion rör upp heta känslor, nu som förr. Genom vad vi äger och omger oss med kommuniceras inte bara vilka vi är och vad vi drömmer om, utan också varifrån vi kommer. Föremål är kodade av klasstillhörighet och komplicerade livsstilsmönster. 

Agnes Lidbeck har i DN (16/2) skrivit en röjig krönika som slår mot två välbekanta mål; dels städexperten Marie Kondos strategier för att förenkla tillvaron, dels Nina Björks mer än tio år gamla kritik av renoveringshets och svenska folkets fixering vid nyinredda kök. Tonen är raljant och texten på många sätt underhållande, men likväl lämnar den en unken bismak. För vad är egentligen Lidbecks ärende? 

Kondos metoder är till stor del grundade i den japanska religionen shintoism, som utgår från tanken om att den gudomliga kraften finns i allt och hos alla. Det betyder, mer konkret, att även ting kan vara besjälade, och att vi alla är sammanlänkade av samma oändliga kraft. 

Okontroversiellt

Att människor har emotionella band till ägodelar är också en central tes inom konsumtionskulturteorin, som regelbundet undersökt hur begrepp som ”jag” och ”mitt” flätats samman när en känsla av identitet ska konstrueras. 

Att Kondo i sin metod frågar sig hur vi känner inför våra ägodelar borde därför vara tämligen okontroversiellt, även om vi säkert ofta är ovana vid att höra frågan ställas så öppet och explicit. 

Blir vi lyckligare av att äga mycket? Hur mår vi av att ha så många ägodelar att vi egentligen inte vet vad som ryms i hemmets olika gömmor? Vad är konsekvensen av att leva i ett samhälle som så länge hyllat affärsmodeller byggda på slit-och-släng-logik och individens överkonsumtion? 

Det är också här som Lidbeck trampar rejält snett. Att något bör, som Kondo säger, ”spark joy” betyder inte att hon uppmuntrar oss till att leva ett liv hysteriskt fixerat vid lycka, ensamma med våra ägodelar. 

 

LÄS MER – Karin Olsson: Därför blir vi besatta av städgurun Marie Kondo

Konsumsionssamhället

Ibland kan nämligen saker binda oss till andra människor, som tröjan jag fått av min partner, tavlan min farmor målat eller krukväxten jag ärvt av min bortgångne far. Ägodelar kan absolut isolera, men de kan också bära på minnen, forma gemenskaper och – ja, faktiskt – ge upphov till varma känslor. 

Lidbeck förenklar sitt resonemang för att få till sin knorr och skjuter därmed snett. Och här kommer vi in på den mer besvärliga delen av hennes krönika. Lidbecks ideala hem där det ligger tonvis av saker utan nytta, mening eller emotionell laddning är ett exempel på det ohållbara konsumtionssamhället där vi ackumulerar saker utan en tanke på planetens begränsningar, fastlåsta vid vår egen komfort och självcentrerade blick. 

Tvärtemot vad hon själv verkar tro är det Lidbecks hem, fullproppat av mögliga skor och trasiga leksaker, som är problemet, inte Kondos lågmälda uppmaning till eftertanke om vad vi faktiskt behöver äga för att leva ett fullgott liv. 

 

Av Philip Warkander

Philip Warkander är filosofie doktor i modevetenskap och kritiker på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.