Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Philip Pullman: Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren

Philip Pullman
Malte Persson läser Philip Pullmans senaste bok Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

PHILIP PULLMAN | Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren | Översättning Ia Lind | Leopard, 186 s.

”Det här är inget evangelium”, står det på baksidan av Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren. Och det må så vara. Men en ganska irriterande predikan är det. Och naturligtvis är det ett av åtskilliga verk – från Lagerkvists Barabbas till Monty Pythons Life of Brian – som bygger på att hela eller delar av evangelierna utsätts för ett perspektivskifte.
Philip Pullmans koncept är att Jesus har en bror, kallad Kristus. Där Jesus är den enkle och passionerade predikanten, är Kristus en beräknande figur som står för det som ska bli kyrkan som institution. Pullman är ateist. Men var och en som läst hans succétrilogi Den mörka materian vet att det han framför allt avskyr är just kyrkan som institution.

Det som gjorde Den mörka materian läsvärd var emellertid inte i första hand det religionskritiska budskapet, utan böckernas litterära kvaliteter. Det var innovativa ungdomsböcker med en komplex struktur och ett rikt språk. Den godhjärtade Jesus och Kristus bedragaren är inte rubricerad som ungdomsbok, men är – bortsett från en eller två mer lyckade scener – språkligt platt och övertydlig på ett sätt som man associerar med dålig ungdomslitteratur. Delvis beroende på att evangelietexten som den utgår ifrån redan från början är litterärt sett något torftig. Men inte bara.

I Pullmans berättelse är det Kristus som lägger berättelserna tillrätta i evangelierna, för att få folk att tro på en uppståndelse som aldrig skett. Evangelierna är dock inte tillnärmelsevis så tillrättalagda som Pullmans egen rationalistiska version av dem är det.
Jag tror lika lite på Gud som Pullman gör, men läser alltså hellre Bibeln. För att den i alla fall är öppen för tolkning. Och vill man ha en både stilistiskt briljant och religionskritisk behandling av samma teman, rekommenderar jag exempelvis Willy Kyrklunds Om godheten i stället.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!