Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Péter Esterházy som tvivlets okrönte furste

Författaren Péter Esterházy.

Foto: Dan Wesker
Expressen Kulturs Lars Gustafsson. Foto: Tommy Pedersen

Författaren Péter Esterházy föddes in i en av Ungerns mäktigaste familjer, men förlorade allt.

Lars Gustafsson tjusas av en ödmjukt grubblande roman.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

PÉTER ESTERHÁZY

Markus-versionen

Översättning Gunnar D Hansson och Ildikó Márky

Weyler, 168 s.

”Om Gud finns, varifrån då det onda? Om Gud inte finns, varifrån då det goda ?”

Augustinus två frågor formulerar med oöverträffad enkelhet vad som väl måste vara det slutgiltiga problemet i alla monoteistiska världsåskådningar.

Péter Esterházys just översatta ”Markus-versionen” är en märklig bok som alltigenom uppehåller sig vid det problemet. Och det i den originella formen av en ytterst personlig och originell omskrivning av Markusevangeliet. Och ur ett mycket speciellt perspektiv; de förskjutnas och förtrycktas tillvaro i en kommunistdiktaturs iskalla värld.

Esterházy, som är en av Europas intressantaste författare i min generation, föddes alltså in i Ungerns en gång mäktigaste familj, ägare till ändlösa lantegendomar, mecenater till några av konstmusikens centrala klassiker, tongivande i alla konstarter. Det kan låta förmånligt. Men Esterházy föddes 1950, vilket innebar att han tillsammans med föräldrar och syskon i egenskap av folkfiende deporterades till ett kollektivjordbruk i en avlägsen landsdel.

Esterházy har skrivit en svår bok

Det är om den existensen och om de namnlösa lidanden som den stalinistiskt styrda folkdemokratin tillfogade sina oönskade och sina olydiga som boken handlar. Formen ligger någonstans mellan dokumentär och roman. Vad vi egentligen bevittnar är en familj och särskilt två unga mäns upplevelser i bottenskiktet av en totalitär kommuniststat.

Det som har skildrats förr – och kan troligen inte skildras alltför ofta – är att den helt och hållet tar sin utgångspunkt i en central kristen problematik.

Det är en svår bok som Esterházy denna gång har skrivit. Den kontrasterar med sitt famlande, mumlande och grubblande från den starka episka vinden i vad som kanske är Esterházy mest kända roman "Harmonia cælestis”. Här finns ingenting av triumfen, åtminstone berättandets triumf som fanns i den stora romanen. Och inte heller efterföljarens, ”Rättad utgåva”, beslutsamhet, där författaren modigt bearbetar upptäckten att den beundrade fadersfiguren i själva verket var en informatör till statspolisen.

Utsökt känsla för detaljer

Genom Esterházys Markusroman ekar hela tiden en hel civilisations religiösa erfarenhet och tvivel. Citat från Simone Weil, Wittgenstein, Nietzsche och Lampedusa tävlar i denna komplicerade kör av röster med diskreta ekon från Esterházys eget, numera omfångsrika verk. Och matematikern kan inte undgå frestelsen att smuggla in Fibonacciserien; 0, 1, 1, 2, 3, 5 ... i ett otäckt avsnitt om ihjältrampade småkycklingar. Det är en mycket tät, kanske alltför tät vävnad.

Här finns samma språkliga spänst, samma utsökta känsla för detaljen som i hans tidigare böcker. Men tonarten är en helt annan.

Detta är en man som ogärna medger att han har laglig rätt att kalla sig furste, som gärna påpekar att han är doktor i matematik och som i denna bok ödmjukt och klokt intar rollen av en grubblande och sörjande Job. Ty det tycks till sist vara hans enda verkliga identitet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!