Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Peter Englund: "Jag är inte en kulturman"

BLOMSTERTID. Inför Svenska Akademiens terminsavslutning tömmer Peter Englund sitt kontor. Pelargonen har sett sex Nobelpristagare komma och gå.

Foto: Simon Hastegård
Mycket att packa inför Sara Danius tillträde. Foto: Simon Hastegård

I CENTRUM. Peter Englund den 7 oktober 2010, sekunderna innan han tillkännagav att peruanen Mario Vargas Llosa vunnit Nobelpriset.

Foto: Cornelia Nordström
Horace Engdahl blickar ner från väggen. Foto: Simon Hastegård
I gömmorna hittar Peter Englund både skor och hundfoder. Foto: Simon Hastegård

Peter Englund kan vara den sista mannen inom en överskådlig framtid att leda Svenska Akademien.

Jens Liljestrand mötte honom bland flyttlådorna för ett samtal om makt, kulturmän och ensamhet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PETER ENGLUND - PRISBELÖNT HISTORIKER

Peter Englund föddes i Boden 1957 och studerade vid Uppsala universitet. Under ett avbrott i studierna arbetade han med signalspaning vid FRA.

1988 debuterade Englund som författare med boken "Poltava". Året efter doktorerade han i historia på en avhandling om den svenska stormaktstiden.

Englund har varit verksam som kulturskribent (bland annat i Expressen), skrivit ett flertal uppmärksammade historiska böcker och även varit professor vid Dramatiska institutet. 2008 vann han Expressens Björn Nilsson-pris för god kulturjournalistisk.

2002 invaldes han i Svenska Akademien, där han den 1 juni 2009 tillträdde som ständig sekreterare. I december 2014 meddelades att han avgår från posten och efterträds av professor Sara Danius.

PETER ENGLUND - PRISBELÖNT HISTORIKER

Peter Englund föddes i Boden 1957 och studerade vid Uppsala universitet. Under ett avbrott i studierna arbetade han med signalspaning vid FRA.
1988 debuterade Englund som författare med boken "Poltava". Året efter doktorerade han i historia på en avhandling om den svenska stormaktstiden.
Englund har varit verksam som kulturskribent (bland annat i Expressen), skrivit ett flertal uppmärksammade historiska böcker och även varit professor vid Dramatiska institutet. 2008 vann han Expressens Björn Nilsson-pris för god kulturjournalistisk.
2002 invaldes han i Svenska Akademien, där han den 1 juni 2009 tillträdde som ständig sekreterare. I december 2014 meddelades att han avgår från posten och efterträds av professor Sara Danius.

– Porträttet blir det sista som finns kvar, säger Peter Englund och låter både road och trött.
Den ständige sekreterarens rymliga arbetsrum i Börshuset är sannolikt Sveriges vackraste kontor. Genom de stora fönstren med utsikt över Stortorget silar försommarsolen in över kristallkronan, det ståtliga skrivbordet och de två guldrandiga sofforna, placerade i de djupa fönsternischerna som läsmöbler. Över den magiska dörren genom vilken Peter Englund vid sex tillfällen har klivit ut för att inför den samlade världspressen tillkännage vem som fått Nobelpriset i litteratur, nu stängd och låst, redo att öppnas nästa gång av Sara Danius.

 

Men framför allt domineras det franskklassicistiska rummet av den ständige sekreterarens företrädare. Från 1700-talsmåleriets mättade färger och pudrade peruker till den impressionistiska tavlan av Lars Gyllensten i smal slips, via de ståtliga marmorbysterna på piedestaler, finns hela den helmanliga skaran samlad. Englund själv har under våren fått posera för sitt eget porträtt, som snart ska hängas upp ovanför Horace Engdahl och Sture Allén.
– Om 200 år kommer alla bilder som någonsin har tagits av mig vara försvunna, det finns inga stabila lagringsmedel, särskilt inte när allting blir digitalt. Men tavlan kommer att vara bevarad. Det sista av mig som finns kvar. Det känns mycket konstigt.

 

Det är onsdagen den 27 maj och Peter Englund håller på att städa ur sitt rum. Ur ett litet vitt skåp plockar han några buntar med visitkort som blivit över och brevpapper, som visserligen inte bär hans namn men ändå inte längre går att använda.
– Det står "Ständige sekreteraren" på dem och det går inte längre, från och med nästa vecka heter det "ständiga". Men vi får väl lägga upp dem på vinden. Ifall sekreteraren någon gång skulle råka bli en man igen ...
Han hittar ett par slitna gamla skor, svarta Vagabond, och slänger i flyttkartongen. Böcker. En plastpåse med gammal hundmat, för att blidka assisten Ulrikas Golden retriever Winston ("hundar gillar inte mig"). Gamla brev. Fler böcker. Från datorn strömmar stillsam pianomusik av Claude Debussy.
– Den passar till ambiensen i rummet. Och den gör mig lugn.
Du har tidigare bloggat om ångestdrömmar du har haft inför Nobelpriset. Vad drömmer du om just nu?
– Det var länge sen jag hade såna stressdrömmar, men när jag var rätt ny hade jag en dröm där jag är instängd i ett träd. Att jag liksom har ... hamnat på insidan av ett träd och inte kan ta mig ur, att det inte finns några dörrar.

 

Peter Englund hade förväntat sig att den sista terminen skulle vara lite "laid back", "glida på en räkmacka", men i stället för ett ärevarv har han fått jobba hela vägen in i kaklet. Den planerade pappaledigheten – yngste sonen föddes samma dag som Mo Yan höll sin Nobelföreläsning 2012 – har fått vänta.
Du är nästan 60 och har en ny kull med småbarn. Hur orkar du?
– Visst, man blir tröttare, men man blir också bättre. När jag fick mitt första barn runt 30 var jag på väg ut i världen. Jag är mer närvarande som pappa nu. Och jag har roligare.
Både Horace Engdahl och Anders Olsson har ju varit omnämnda i den pågående debatten om "kulturmannen". Är du en kulturman?
– Nej, jag kan ärligt säga att jag inte känner mig träffad. Kanske för att jag bor i Uppsala? Det har varit en stor nackdel i det här jobbet att inte vara bosatt i Stockholm, pendlandet har varit nära att knäcka mig och familjen. Samtidigt är det en fördel att vara offside, inte vara insyltad. Odla sin trädgård. Jag får mängder med inbjudningar och tackar nästan alltid nej. Som kulturman måste man väl i viss mån njuta av att vara på den där scenen, men det har aldrig tilltalat mig.
– Fast kulturmannen existerar definitivt, det vet alla som har varit på Bokens dag. Hos vissa finns en hög grad av ... erotisk fåfänga. Det ser man för övrigt på universiteten också. Men min fåfänga ser helt annorlunda ut

 

Vi sätter oss vid det stora, imposanta skrivbordet i rummets mitt – i hörnet står ett mindre, mer funktionellt skrivbord med dator – och Englund kommenterar möblemanget.
– Mycket här är hopplockat från donationer. Där står en sekretär från Johan Henric Kellgren, och den gamla klockan där är från Gustav III.
Den visar ju på klockan 3, fast den bara är kvart över 2?
– Ja, den måste dras upp. Tidigare pillade jag med den själv, med resultatet att vi fick kalla hit en specialist på 1700-talsur som fick laga den. Nu rör jag den inte längre. Fast så här mycket har den aldrig dragit sig under hela min tid. Det är kanske symboliskt, att den håller på att lägga av? Logga ur?
Den plingar ju alltid klockan 1 när du kliver ut och tillkännager vem som fått Nobelpriset. Hur får ni den att gå rätt?
– Vi manipulerar den. Intendenten Seth Jakobsson står vid klockan och håller koll på tiden med hjälp av sin mobiltelefon. Så plingar han igång den med fingret när det är dags.

 

Peter Englunds tid som ständig sekreterare har utmärkts av en jämförelsevis avslappnad stil – en ständig som bloggar och går i jeans! – och själv talar han om en "avmärkvärdifiering" av Akademien.
– Det är smickrande att höra att man tycker jag har varit folklig. Jag försöker alltid undvika att kokettera med min bakgrund, men jag vet ju varifrån jag kommer, en icke-akademisk familj där jag var den förste att läsa på universitetet. Har jag i någon mening minskat gapet mellan den upphöjda institutionen och vanligt folk kan jag inte vara annat än nöjd.
Samtidigt beskriver han sig själv som en förvaltare, en "förgylld byråkrat" vars arbete till stor del består av gråa, oglamorösa rutinuppdrag. Till skillnad från företrädare som den konservative Carl David af Wirsén eller Anders Österling, som lyfte fram modernismen, har han inte stått för någon specifik estetisk eller litteraturpolitisk agenda.
– Jag har aldrig haft den ambitionen, väl medveten om mina egna begränsningar vad gäller det rent litterära. Det var en av anledningarna till att jag först sa blankt nej till det här jobbet, att jag trots allt bara är historiker.
– För mig har det inte handlar om att ha en scen att stå på, utan att få institutionen och gruppen att fungera, lösa konflikter, skapa trivsel.

 

Var du bra på det?
– Ganska bra. Som en klassisk introvert person är jag bra på att läsa människor och stämningar. Och den här samlingen människor är en jäkligt kul grupp, som samtidigt alltid är lite instabil – lite som ett Jas-plan, som har en inbyggd instabilitet för att öka prestandan! – med sina olika bakgrunder och exceptionella begåvningar. Min roll har varit att skapa en stämning där oenigheten är bra och leder till en ordentlig diskussion. Det är därför vi heller aldrig har drivit någon särskild linje.
Ni delar ut oerhört stora belopp, motsvarande tre Augustpriser i veckan. Hur formar det litteraturen i Sverige?
– För det första: Akademiens makt är mjuk. Vi kan ge till begåvade personer som har gjort ett bra arbete, men aldrig stoppa någon från att uttrycka sig. Vår uppgift är helt enkelt att göra långa listor med namn som vi sen väger mot varandra, som en glorifierad prisnämnd. Om det alls finns en tendens i det vi gör är den svår att upptäcka när man står mitt i det. Ibland tänker man bara "klart grabben ska ha en ny husvagn".
Historiskt har det i Sverige alltid funnits kotterier bland yngre författare där det varit status att markera avstånd till Akademien – på grund av antirojalism, eller för att vissa ledamöter varit förknippade med till exempel nazismen. Idag är det svårare att urskilja den typen av motstånd. Är det ett problem?
– Tvärtom, det är glädjande. En sån här institution lever ett farligt liv. Det är väldigt lätt att man börjar klona sig själv och bara belönar sån som motsvarar sina egna förväntningar på världen. Det är för övrigt det som händer när män i sådana här sammanhang bara väljer män – det är ingen konspiration, utan en följd av att man väljer att belöna det man själv känner igen sig i.
– I ett parallellt universum hade vi kunnat utvecklas till något helt irrelevant, upphöjt oss själva till ett slags litteraturens Vatikan. Se på den franska akademien, som har stora problem, med flera författare – bland andra Le Clézio – som offentligt har sagt att de inte vill sitta där.


Vilket är ditt favoritminne härifrån?
– Jag har snarare en favoritsituation. Det bästa med jobbet har varit att komma upp hit på torsdagskvällarna, efter middagen på Gyldene freden, gå genom gränderna i Gamla stan och komma in i detta helt tomma, mörklagda hus och sätta mig och skriver rent "Anteckningen" som protokollet kallas. Man är lite småfull på öl och snaps, nynnar med i Lolita pop.
– Det betyder inte att jag suttit här och varit arg, besviken ... men jag har också haft väldigt fina stunder, alldeles ensam i det här stora huset. En god ensamhet, känslan av att ha bestigit ett berg, att ha uträttat något. Som när man kommit så långt i ett skrivprojekt att man kan börja printa ut. Det där ljudet från min laserskrivare kan fylla mig med en stilla glädje. Ka-chunk, ka-chunk.
På kontoret i Börshuset brukar Peter Englund ta emot besökare vid just det här skrivbordet, prytt av ett svartnat skrivställ i trä (med fjäderpennor), också det en donation från Gustav III. Läser gör han lutad mot kuddarna i soffan i fönsternischen.
– Jag har inte haft ett nio-till-fem-jobb med fasta tider sen jag var på FRA på 1980-talet. Här är man tillgänglig dygnet runt, oavsett helg eller semester. Ringer det då på den där telefonen – som är ett jävla otyg – så är det nästan alltid dåliga nyheter.

 

Peter Englund är den första ständige sekreteraren som har varit föräldraledig. Att pendla till och från jobbet med blöjbarn hemma har varit en av de stora påfrestningarna under de gångna åren.
– Det är ju ett tufft jobb, man får ta på sig en rustning för att tåla smällar och tryck. Min största besvikelse är att jag inte alltid har lyckats ta av mig den när jag kommit hem, jag har släpat med mig mer än jag borde. Min fru har sagt rent ut att jobbet har förändrat mig, på ett negativt sätt.
– Jag underskattade vad det här jobbet skulle innebära för familjen. Bara det här att vi var tvungna att flytta från landet in till Uppsala, det sörjer jag fortfarande.
I ett fönster står en pelargon, som också, avslöjar Englund, finns med i det nymålade porträttet. Växten har en särskild plats i hans hjärta.
– På min älskade skrivarstuga i Rasbo, som till min stora sorg inte längre har kvar, var det fullt av pelargoner. Det här är den sista jag har kvar, allt som finns kvar av mitt förra liv.
Det låter väldigt melankoliskt?
– Det är rätt bra att vara neurotiker. Man oroar sig, tänker hela tiden framåt. Men ingenting skrämmer en intuitiv människa så mycket som framgång. Man blir nojigare, man blir en orosande, svårare i humöret. Och så den där jävla telefonen.

 

Jag var här 2009 första gången du tillkännagav Nobelpriset, i salen här intill. Du hade grå kavaj med matchande grå stuprörsjeans! Varför då?
– Det var ingen protest eller så, jag kände mig bara mer bekväm i jeans, har aldrig gillat kostymbyxor. Kameran visar ju bara från midjan och uppåt, så jag tänkte "what the fuck, jag tar nåt jag trivs i". Man vill ha något igenkännligt i en sån situation, en ficka av trygghet. Inte ett par byxor som klämmer på fel ställen.
Imorgon - läs: i dag – ska Peter Englund och De Aderton ha sin sista torsdagssammankomst för terminen och avsluta med att sjunga Wirséns sommarpsalm, "En vänlig grönskas rika dräkt" – unisont. Sedan går sällskapet in på sekreterarens kontor för att beskåda porträttet upphängt på väggen.
– Sen åker vi ut till Villa Bergsgården på Djurgården och har traditionell vårmiddag. Jag minns hur det var för sex år sen, när Horace avgick, det var väldigt blött och stökigt, på ett positivt sätt. Han fick en katharsis-upplevelse och vi hade en snapsviseduell som slutade i minneslucka för oss båda... Så på fredagen lär jag vara rätt bakis.


Hur blir du när du är full?
– Fortfarande kontrollerad. Men jag blir antingen väldigt intellektuell eller väldigt sentimental. Som tur är stänger min libido av helt, jag har aldrig gjort några dumheter när jag är full.
– På fredag kommer jag hit, skriver ut det sista protokollet, städar ut det sista, tar min pelargon under armen och åker hem. Den har stått här i sex år och mött lika många Nobelpristagare. Konstigt nog har den aldrig blommat. Vi får väl se om den gör det nu.
Och sen?
– På måndag ska jag stänga av mejlen i telefonen. Sen får vi se vad jag ska göra under resten av mitt liv, se vad jag har för stora drömmar kvar. Det återstår tre band av sviten om första världskriget, den ska jag avsluta. Men jag ska inte omedelbart kasta mig in i något stort projekt, inte gå på autopilot. Och först ska jag i alla fall vara pappaledig. På riktigt. Och kanske börja springa igen.
– Kristina Lugn har sagt något väldigt fint: "När vi står på toppen av vår förmåga, hur tar vi oss därifrån?"

 

Lyssna även på Eric Schüldts intervju i "60 minuter" med Peter Englund. Och följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar och poddar. Här finns fler artiklar om kulturmän.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!