Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Peter Cornell

Han vill definiera en svart estetik i konsten

Arthur Jafa: "Mix 1-4, Contantly evolving."Foto: ARTHUR JAFA / MODERNA MUSEET
Peter Cornell.Foto: Ylwa Yngvesson

Prisbelönte Arthur Jafa som nu intar Moderna museet vill definiera svart estetik. 

Peter Cornell ser en utställning med lockande omedelbarhet och energi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den svarta amerikanen Arthur Jafas bilder på Moderna museet är inte bara en utställning av foto och video – den gör också anspråk på att definiera en svart estetik, en specifik ”svarthet” i konsten. 

Hans bilder utgår från en svart amerikansk erfarenhet, både historia och samtid, både lynchningar och hiphop, polisbrutalitet och scener ur ett vardagsliv; bilder som enligt Jafa demonstrerar svarthetens formella grepp. Jafa hittar kärnan i de svartas musik och försöker överföra det till film och foto: ”Svart film med samma kraft, skönhet och alienation som finns i den svarta musiken.”

Arthur Jafa "Monster", 1988.Foto: ARTHUR JAFA / MODERNA MUSEET

Jafa experimenterar med samplande, friktion mellan bild och musik och ett flöde av rörelse. Men de något yviga katalogtexterna fastnar lätt i den gamla formeln ”rytm” och liknar då betänkligt Norman Mailers diagnos i essän ”The White Negro”, om beatniken och hipstern som härmar Mailers föreställning om den svarte mannens speciella intonation, slang, rytmik och outsiderskap.

Men är det överhuvudtaget möjligt att definiera en svarthet utan att hamna i mytologier?

Den svarthetens estetik som osynliggjorts eller på sin höjd (fel)tolkats av vita söker nu ett eget erkännande och har i identitetspolitikens tid tagits emot med öppna armar av den alltid skuldtyngda vita konstvärlden: Jafa belönades med Guldlejonet på Venedigbiennalen och plötsligt står de stora institutionerna i kö.

Men är det överhuvudtaget möjligt att definiera en svarthet utan att hamna i mytologier?

Också i 1920-talets vita Paris var svartheten, den så kallade ”art nègre” en vogue. Men bland stadens svarta intellektuella skulle Césaire och Senghor ge de koloniserade en upprättelse i rörelsen négritude; den vann också vita sympatisörer, som Sartre, som ändå anade en paradox i négritudes ”antirasistiska rasism”. Det är en svår balansakt där identitetspolitiken riskerar att sluta i en återvändsgränd. 

En lockande omedelbarhet och energi även om den rent konstnärligt inte är uppseendeväckande.

Varför inte i stället bejaka att allt redan är blandat i en ”kreolisering” och ett dynamiskt utbyte, som när kubister inspirerades av afrikansk skulptur och Césaire och Senghor av surrealismen. 

Och i dag befinner sig också den ursprungligen svarta musiken i ett give and take med vita musiker inom jazz, pop och hiphop. Men Jafas utställning – där ingår också vännerna Ming Smith och Frida Orupabo - har ändå en lockande omedelbarhet och energi även om den rent konstnärligt inte är uppseendeväckande. 

Arthur Jafa, "Micha", 2017.Foto: ARTHUR JAFA / MODERNA MUSEET

I ”Apex” pumpas ett flöde av sekundsnabba bilder, fascinerande foton av den typ Jafa samlat i mängder. Men jag kan inte riktigt se det som en specifikt svart estetik när jag jämför med till exempel med Camille Henrots starkt rytmiska bildflöde i den film som gav henne Silverlejonet i Venedig för några år sedan.

KONST

ARTHUR JAFA 

 En serie ytterst osannolika, men extraordinära överlämnanden

 Moderna museet

Till 8 september

Peter Cornell är författare och konstkritiker på Expressens kultursida