Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Peter Cornell

Ateisten Freud i ett judiskt perspektiv

Sigmund Freud, 1932. Foto: Max Halberstadt
Peter Cornell. Foto: ANNA HÅLLAMS

Peter Cornell besöker "Freud. Från blicken till lyssnandet" på Museet för judisk konst och historia i Paris. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | UTSTÄLLNING. "En egendomlig kniv utan blad och där skaftet saknas." Vi brukar kanske inte betrakta Sigmund Freud som en humorist men han skrev faktiskt en hel bok om vitsen. Där blandas fåniga vitsar – förvånansvärt många så kallade judevitsar – med lika knivskarpa som fnösketorra analyser av vitsens mekanismer, som visar sig vara av samma art som drömmens. Och vitsens ordlekar grundar sig förstås i sexualiteten: ett lustfyllt lekande med ord motsvarar erotikens förspelslust före den slutliga poängens klimax – och ett sådant lustfyllt hantverk, menade Freud, var också vara nyckeln till det skönlitterära skrivandet.

På Museet för judisk konst och historia i Paris Maraiskvarter visas en fantastiskt välgjord och idérik utställning med titeln "Freud. Du regard à l´écoute" ("Från blicken till lyssnandet") med den lärde kritikern och utställningsproffset Jean Clair som curator. Ett tema är inslagen av judiskt tänkande i psykoanalytisk teori men frågan långtifrån enkel: Freud betraktade sig som ateist och upplysningsman men var samtidigt genomsyrad av judisk kultur (även den judiska idéhistorien rymmer en upplysningstradition). Jean Clair menar att Freud alltmer försköt tyngdpunkten från bilden till ordet, från blicken till lyssnandet och kanske återvände han på så sätt till en ursprunglig judisk ikonoklasm. 

Vy från utställningen.

Freuds outtröttliga iver

Orden är gäckande och mångtydiga som i vitsen men ändå det stoff som den psykoanalytiska behandlingen baserar sig på. Jean Clair noterar att det franska "douane" (tull) etymologiskt kan härledas från "divan", den soffa där patienten låter orden passera och deklareras (men analogin haltar för analytikern är knappast en sträng tullnär). 

Freuds outtröttliga iver att tolka orden och vända och vrida på varje stavelse stimulerades säkert av den specifikt judiska tolkningstraditionen midrash, där rabbinerna oupphörligt tolkade och omtolkade utsagorna i Torah. Och själva tanken att sitta osynlig och bakom patienten: såg sig psykoanalysens skapare som den Jahve som inte ens Moses fick betrakta?

Det är just ordens dubbla bottnar som blir analytikerns uppgift att dechiffrera; därav Freuds passion för vitsen eller de många felsägningar och felskrivningar som han studerade i "Vardagslivets psykopatologi". Han följer ordens dolda betydelser som en detektiv eller gräver ut dem som en arkeolog. Arkeologin var Freuds favoritvetenskap och han var en närmast manisk samlare av antika statyetter som fyllde varje hylla och bordsyta i hans mottagningsrum, vars väggar pryddes av bilder med antika och mytologiska motiv som Oidipus och sfinxen; en atmosfär som inte kunde undgå att göra intryck på patienten på divanen. Att döma av rummets inredning driver Jean Clair möjligen sin tes för långt, för Freud övergav knappast bildkonsten som upptog honom i uppsatserna om Leonardo, Michelangelos Moses och reliefen Gradiva i nära dialog med sin teori. 

Freuds humor

Surrealisterna älskade Freud, fast deras kärlek förblev obesvarad och mötet med André Breton i Wien blev ganska misslyckat. Men de är självklart representerade i utställningens avdelning om Freud och bildkonsten. Andra avdelningar berör Freud som neurobiolog (med hans egna, minutiösa teckningar), hans tid som utforskare av hysterin och hypnos hos Charcot i Paris, filmsnuttar från hans ålderdom och mycket annat.

Och Freuds humor? Jag är övertygad om att han var barnsligt förtjust – även om han döljer det väl – i de vitsar han dissekerade, som detta exempel på "meningslöshetsvits": "En man, som serveras fisk, sticker bägge händerna i majonnäsen och stryker dem över håret. Då grannen ser förvånad ut, ursäktar han sig: 'Pardon, jag trodde det var spenat.'"

 

FOTNOT. Besök utställningen virtuellt här.

 

MUSEUM

Freud. Från blicken till lyssnandet

Museet för judisk konst och historia

Paris, till 10 feb.

 

Peter Cornell är författare och kritiker på Expressens kultursida. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!