Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Peter Bratt : Med rent uppsåt

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

PETER BRATT | Med rent uppsåt | Albert Bonniers förlag

Peter Bratts minnesbok Med rent uppsåt är en bok om en ung man från överklassen, son till Saf-chefen, som störtdyker in i vänstern och ramlar in, som en huvudperson, i en av efterkrigstidens mest uppseendeväckande politiska kriser, IB-affären. Han går inte oskadad ur historien. Inte blev det bättre av han också blev huvudperson i den så kallade Geijeraffären, där alla blev förlorare, särskilt Dagens Nyheter, men i efterhand också Olof Palme.
Palme, då en internationell vänsterikon efter sitt engagemang i Vietnam, finns mitt uppe i allt detta, också han i efterhand lätt skadeskjuten. IB-affären var verkligen inte svensk socialdemokratis stoltaste ögonblick. I själva verket stank historien, och stinker faktiskt ännu, trots alla böcker och utredningar; värst är nog IB:s roll i den hemliga registreringen av kommunister på arbetsplatserna, för socialdemokratisk kontroll. Försvaret från regeringens sida sällsynt illa skött, eftersom saken var sjuk, och sjuka saker är svårskötta.

Peter Bratts bok
får mig att minnas. Allt skakades ju om, hela vänstern, också gråsossar som jag i periferin. Mitt uppe i IB-konvulsionerna kom en protestskrivelse till Olof Palme från fem berömda tyska författare, Hans-Magnus Enzensberger, Günter Grass, Uwe Johnsson, Heinrich Böll, jag minns inte den femte. Palme gick i taket, han var känslig för sitt internationella anseende.
Jag minns hur det gick till.
Enzensberger skrev protesten i sin våning i Västberlin, tillsammans med Lars Gustafsson och mig. De två svenskarnas inblandning redovisades aldrig, men intrycket var att en internationell proteststorm nu växte fram mot Palme personligen. Men att också ”Sveriges demokratiska anseende var sårbart”, som det stod i skrivelsen.
Paranoian blommade överallt. På morgonen efter ett opinionsmöte i Riksdagshuset, där jag var en av talarna, ringer ÖB Stig Synnergren, som jag utpekat på något sätt, jag minns inte hur, och meddelar rasande att han tänker stämma mig för ärekränkning. Jag är förbluffad, säger att då får vi väl ses i rätten, han rasar länge och slänger på luren. Det blev ingenting. De mest fantastiska rykten surrar.

Hovrättsdomaren Jan Gehlin, ordförande i Författarförbundet, ringer en tidig morgon och säger att några författare får bereda sig på husrannsakan, kanske också jag, jag anar inte varför. Lars Gustafsson har i en artikel berättat att jag då kastar mig ut i min trädgård och klipper ner en odling av marijuana. Fel, marijuanaplantan, ett minne från mitt år på UCLA i Los Angeles, stod i en kruka i fönstret mot vägen, men rätt är att jag omedelbart klippte ner den, och spolade ner de vackra gröna bladen på toaletten.
Those were the days. Det var stämningen, också i periferin.
Människorna kring FIB/Kulturfront tog de verkliga, inte inbillade, riskerna. Tre personer i centrum, Peter Bratt, Jan Guillou, och Håkan Isacsson, blev de som dömdes. Isacsson var den som efter sju år på IB hade grävt fram materialet, Peter Bratt skrev ut det mesta, och ensam ansvarade för den bok som sammanfattade allt. Jan Guillou var den ende fast anställde på FIB/Kulturfront, ansvarade för Palestinadelen, och den som utåt drev och tog debatter.
Tre extremt olika personer, vilket skulle visa sig när rättegången kom och domar föll. Guillou var, som alla vet, ett råskinn som inte vek en tum, överklagade domen, och vägrade absolut begära nåd. Han kom, också i egna ögon, att framstå som IB-affärens hjälte.
Med Peter Bratt var det annorlunda. Han var en känslig människa, han framstår i denna minnesbok närmast som opolitisk amatör, kom från svensk överklass och ingift i en om möjligt ännu mörkblåare fransk överklass: familjerna nu skräckslagna och sägs skämmas för det spionanklagade svarta fåret.
Det ”sägs” plötsligt mycket om denna ”svaga länk” som dock trots allt var den som skyfflade in IB-affären till FiB/Kulturfront.
I sin bok döljer han inte sin vånda. Och han kan heller inte riktigt hantera sina stenhårda nya vänstervänners ideologiska övertag. Hur bör man tänka? Det blir en smula fyrkantigt. Hans första skrift, han är då 26 år, hette De förrådda idealen. Han är sedan några månader snabbinläst på ämnet ”Hur socialdemokratin förlorat sina ideal”. Ett av såssehatets paradnummer, välbekant från hans uppväxt. Ett sedan praktiskt taget århundraden ältat och älskat tema av kommunister och överklass i förening, och som lika regelbundet framkallat allergiska reaktioner inom arbetarrörelsen, som envisats med att endast se de praktiska och extremt framgångsrika utfallen från denna eländiga ideologi.
Men, skriver han, ”jag ville visa för den svenska arbetarklassen hur förförd och bedragen den blivit av den korrupta socialdemokratin". Denna noterar, mycket riktigt, att det är Saf-chefens son som talar.
Så kommer IB-affären till en egentligen ganska grön skribent. Bratt är både hjälte och mycket ensam, han trivs inte med hjälterollen, är en dålig agitator, är nästan på väg att gå sönder i cellen. Han vill inte överklaga, vill nöja sig med det utdömda straffet på ett år. Vilket, säger kamraterna, betyder att han menar att domen är riktig. Kerstin Ostwald från FiB/K:s redaktion skriver i ett brev: ”Du sitter inte bara där som Peter Bratt. Du sitter där som Folket i Bild. Du sitter där som vänstern i Sverige. Du sitter där som representant.”
Familjen kontra Hjältemonumentet. Han går nästan sönder.

I efterhand framstår
hans ståndpunkt som både begriplig och riktig. Domen hade kunnat bli mycket hårdare. I den bok han står som ensam ansvarig för, IB och hotet mot vår säkerhet, anges vilka länder vars hemliga koder knäckts av IB. I alla länder, och i alla situationer, är detta åtalbart som ett gravt men för rikets säkerhet, och spiondom faller.
Visserligen skriver Jan Myrdal i ett brev till honom att han ”måste kämpa vidare om det så kommer att kosta flera års fängelse. Även om det kostar isolering i madrasserad cell. Detta samhälle är fullständigt skamlöst. Ni kan bara segra genom att vara starka".
Men så stark är han inte, och vem kan klandra honom för detta? Han begär dessutom nåd, vilket däremot kanske var dumt, och skulle belasta hans anseende bland de mycket starka inom vänstern. Nådeansökan avslås dessutom.

Tre år senare
skulle den så kallade Geijeraffären tillstöta. I en artikel i Dagens Nyheter, stort uppslagen, skriver Peter Bratt, nu fast på DN, att rikspolischefen Carl Persson i en promemoria till statsminister Palme angett justitieministern Lennart Geijer som kund hos prostituerade, samt säkerhetsrisk. Två dagar senare går Olof Palme till våldsamt motangrepp, säger att allt är lögn och nonsens; dagen efter tvingas DN och Peter Bratt till en spektakulär och fullständig ursäkt.
Peter Bratts karriär är plötsligt totalt demolerad. Han får övergå till att redigera en förortsupplaga på DN.
DN hade inte fysisk tillgång till denna promemoria, den fanns endast inlåst i två bankvalv. En kontrollerad av Palme, en av Carl Persson. Bratt visste endast, via Leif GW Persson, det huvudsakliga innehållet. Palme kunde då blåneka, och DN hade inget på fötterna.
Palme tog en svindlande politisk risk, han hade, visade det sig senare, delvis fel, och spelade högt. Carl Persson hade verkligen angett Geijer som en möjlig säkerhetsrisk. I den andra delen av påståendet, om kontakt med prostituerad, är rikspolischefen Perssons utpekande av sin ideologiske dödsfiende Geijer än i dag av tvivelaktigt värde. Detta PM blev ju senare offentligt, jag läste och skrev om det på denna sida. Vad sanningen än var kan den, i detta avseende, inte utläsas av detta PM.

Peter Bratt skriver
en ganska ojämn, ibland gripande, ibland lite platt redogörelse för ett liv som inte alltid fungerade. Barndomsavsnitten undvikande, somliga beskrivs som ”jovialiska”, man undrar. Han får i många år problem med alkohol, men kommer tillbaka. Affärerna och offentligheten och förväntningarna och det dåliga självförtroendet har kostat.
Det har det också för den tredje mannen, Håkan Isacsson. Han som egentligen kom med allt material om IB. En märklig, tragisk gestalt, konstnärsnatur, begåvad, till sist helt trasig. Byråchef på Statens konstmuseer, utmanövrerad, skilsmässa, förlorade den stora lägenheten i Djursholm, till sist intagen på en barack för bostadslösa män med alkoholproblem. Tack vare sin hyggliga pension kunde han förse sig själv och en suparkompis med två liter hembränt varje dag. Han super ihjäl sig 59 år gammal. Därmed avslutas för hans del IB-affären.