Liljestrands raseri är just det som jag oroar mig för

REPLIK. Rysslands angreppskrig mot Ukraina, som inleddes för åtta år sedan, är naturligtvis mycket enkelt att ta ställning till. Det är kriminellt. Vladimir Putins maktutövning är inte heller svår att identifiera. Den vilar på krigsbrott och krigskyrkogårdar, på människors sorg och saknad, på uppmaningar till soldater att döda och döda urskillningslöst – Groznyj, Aleppo, Mariupol. Men kriget ställer också en del svåra frågor där svaren är mer osäkra.

I en artikel (24/3) oroade jag mig för en debatt där de flesta springer i samma militärpolitiska riktning. Jag kallade det en svensk ekokammare. Det blev för mycket för Jens Liljestrand (28/3). Hans raseri illustrerar det jag oroar mig för: en vilja att omvandla den offentliga meningsbildningen till en mönstringsbarack där man blir antagen eller utkastad. Men är det inte just rätten att ha välgrundade invändningar och avvikande synsätt – det demokratiska självbestämmandets grund – som Ukraina nu försvarar?

Krigets utveckling är häpnadsväckande. Priset för Ukrainas beslut att inte kapitulera utan slåss till sista man i Mariupol är ohyggligt, men verkar ha knäckt den ryska militarismen. Kanske har de euroamerikanska sanktionerna, den vapenlösa krigföringen, också bidragit. Antyder inte detta, tillsammans med USA:s misslyckanden i Irak och Afghanistan, att Stormakternas militarism inte längre fungerar, och att vi behöver en diskussion om vad det innebär? Fredsrörelserna har kanske haft mer rätt än de själva förstår.

Man kan säga att hon vårdar arvet från Henry Kissinger där utgångspunkterna visserligen är annorlunda än de som nu dominerar svensk debatt, men just därför värdefulla.

Den smärtsamma frågan som nu närmar sig den ukrainska regeringens dagordning är hur en acceptabel avvägning mellan behovet av fred och kravet på självbestämmande i hela landet kan se ut. Samtidigt pockar den europeiska självprövningen på uppmärksamhet: kunde EU gjort något annorlunda för att hindra kriget, varför hamnade ockupationen av Krim respektive östra Ukraina i politikens bakvatten, varför är EU och USA globalt rätt isolerade i sin politik mot Ryssland och hur kan man bättre avveckla det i Ryssland så starkt förankrade komplexet nationalism, imperialism och revanschism?

I min artikel utgick jag från en intervju med den amerikanska säkerhetspolitiska experten Emma Ashford som tänker kring några av de här frågorna. Liljestrand sågar henne spydigt, men utan att ens ha lyssnat till poddintervjun, som kapitulationspolitiker. Det är naturligtvis helt galet. Man kan säga att hon vårdar arvet från Henry Kissinger där utgångspunkterna visserligen är annorlunda än de som nu dominerar svensk debatt, men just därför värdefulla. 

I samma stil påstår han att jag längtar efter den gamla oviljan från 1950-talet att ta ställning (tredje ståndpunkten), saknar nu döda stalinister och antyder att jag nog har svajig demokratisk trovärdighet. Det är en svårförlåten fräckhet inifrån mönstringsbarackens längtan efter likriktad inskränkthet. 

Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Mitt hemland. Ett utanförskapsområde”.

Lägg ut: ”Kriget inifrån”

MEDIEPODD. Magnus Falkehed om historien som skrivs i Kiev. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar dråpet som tvingar UG att följa upp Lena Sundströms reportage och Jan Helin som middagssällskap.