Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Per Wirtén

Gemenskapens politik riskerar att bli obehaglig

Payam Moula, chefredaktör för Tiden, försöker bana ny väg för den socialdemokratiska politiken.
Joel Halldorf. Foto: OLLE SPORRONG
Foto: OLLE SPORRONG

2020-talet har påbörjats med en debatt om liberalismens kris och behoven av en ny gemenskap. 

Per Wirtén föredrar att tänka politiskt längs ordet ”gemensamhet”. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Joel Halldorfs kritik av liberalismen har varit envis. Jag vet inte hur många artiklar han skrivit om hur den gör oss ensamma och olyckliga. De är vältajmade. Liberalismen har blivit 2020-talets första idépolitiska krishärd. Först slogs deras ekonomiska teorier ut av finanskraschen 2008. Och nu krackelerar även de politiska idéerna, de som sedan ett kvarts sekel präglat hela samhällslivet. 

Att den nyliberala politiken förlorat sin trovärdighet borde vara en lättnad. Men inte. I hjärtat av kritiken tickar en tilltagande rädsla. Bakslaget hotar ju att svepa med sig ett helt koppel av andra liberala och socialdemokratiska värderingar. Alla vet vilka. För de som nu gör sig klara att ta över är de hårt konservativa nationalisterna: demokratins potentiella lönnmördare.

Jag delar det mesta i Halldorfs kritik. Äntligen har vi fått en välformulerad uppgörelse inifrån liberalernas egna mångfacetterade idéarv. Men det finns ändå något i hans angrepp som fått mig att vilja protestera: försöket att framkalla en gemenskapspolitik. 

Vår utgångspunkt är gemensam. Människan är inte i första hand en autonom individ, utan en social varelse. Och samhället är inte i första hand en marknadsplats, utan ett gemensamt bygge med reformismen och solidariteten som verktyg. Den demokratiska kontrollen håller på att gå förlorad. På alla fronter. Han förordar därför en relationell liberalism. Socialdemokrater brukar prata om en social individualism. So far. So good.

Det är när identitetspolitiken övergår till just gemenskapspolitik som den kan bli obehaglig.

Det är när han oupphörligen blandar samman den oberoende och emanciperade människan med den ensamma och övergivna som jag först hajar till. Och när han sedan skriver att ”oberoende är ett ideal som fräter sönder gemenskap, och med gemenskap dygd, och med dygd livsriktning och till sist sammanhanget för existensen” strömmar det in en strängt dömande vind i hans samhällssyn (Expressen 3/10-2019). Det där stämmer helt enkelt inte med den sociala verklighet jag lever i. Personlighetsprincipens oberoende är ju en förutsättning för det gemensamma ansvaret.

Ingen kan förneka gemenskaper som ett mänskligt behov. Vi längtar efter dem. Vi söker oss till dem. För minoriteter har de varit en överlevnadsfråga. Det är inte så konstigt att gemenskapspolitik låter lockande – och har gjort det under hela moderniteten. Jag känner igen suget. 

Min bakgrund påminner om Joel Halldorfs. Jag formades också av en frikyrklig församlingsgemenskap, men av mer demokratiskt snitt än han. Men en bidragande orsak till att jag lämnade den var att den blev för trångsynt och homogen. Jag ville ut i de större konfliktladdade sammanhangen där olika livsåskådningar gnuggas mot varandra i ett slags kosmopolitiskt myller. Där fann jag en chans att lära mig den nödvändiga sociala individualismen. Jag tror inte jag är ensam om den lärdomen.

Men är gemenskapspolitik inte samma sak som den identitetspolitik jag många gånger försvarat mot orättvisa angrepp? Nej, jag tror inte det. Identitetspolitiken är grundare. Den är ett verktyg för att uppnå politiska mål, i bästa fall med tanken att sedan vittra bort. Det är när identitetspolitiken övergår till just gemenskapspolitik som den kan bli obehaglig. 

För 25 år sedan tog jag intryck av samma politiska filosofer som Payam nu hänvisar till.

Halldorf definierar gemenskaper väldigt fint som ett sammanhang där man försöker ”gestalta livet som det är tänkt att levas”. (Expressen 11/2). Det stämmer helt med mina egna erfarenheter. Den är tät, stabil och existentiell — och det är just därför jag dragit slutsatsen att den är olämplig som fundament för en politisk samhällssyn.

Socialdemokraten Payam Moula, chefredaktör för Tiden, är mer fyrkantigt rättfram än Halldorf. Han längtar också efter ett gemenskapspolitiskt uppbrott från liberalismen, men av ett helt annat och nationalistiskt slag. Obekymrat accepterar han konsekvensen: en assimileringspolitik där minoriteter underordnar sig, eftersom den nationella gemenskapen alltid är, som han konstaterar, exkluderande till sin natur (Expressen 7/2). 

Halldorf vill ha ett samhälle med många olika små gemenskaper. Payam vill ha en enda stor som utplånar de små. De befinner sig i total konflikt med varandra, men är ändå närbesläktade. De delar tanken om den täta gemenskapen som solidaritetens nödvändiga förutsättning. Jag uppfattar den tanken som inte bara radikalt pessimistisk, utan också felaktig.

För 25 år sedan tog jag intryck av samma politiska filosofer som Payam nu hänvisar till, främst liberalen Charles Taylor och socialdemokraten Michael Walzer, de som brukar kallas kommunitarianer. 

Elin Wägner. Foto: ANNA RIWKIN-BRICK / DN

Nyligen läste jag den kommunitarianska klassikern ”The new state” av Mary Parker Follett. Jag kände mig lika berusad som författaren och feministen Elin Wägner gjorde 1928 när hon läste den och sedan skrev att ”individualiteten är förmågan till förening” och ”fria är de som vinner sin frihet genom förening” (Tidevarvet nr 42/1928). Så tänker ju jag också. Men det måste kunna leda i annan riktning än den gemenskapspolitik som under det befriande trycket från migration, mångkultur och globalisering börjat kännas allt mer stum och irrelevant när man försöker lägga den som raster över den sociala verkligheten – och samtidigt blivit ett hinder för mänsklig frigörelse och solidaritet.

Nej, jag vill byta ut gemenskap mot gemensamhet. Det låter som en petitess. Men de båda orden pekar i helt olika riktningar. Gemenskap mot statisk slutenhet och gemensamhet mot rörlig öppenhet.

Det politiska förnuftet och solidariteten förutsätter inte värdegemenskaper, varken stora eller små.

Jag föredrar en politik för det gemensamma. Under några decennier av programmatiska privatiseringar – av både egendom, omsorg, bildning och människosyn – har möjligheten att ta ansvar för det gemensamma förskingrats. 

Det gemensamma utgår bara från de tunna politiska gemenskaper som är knutna till olika platser där vi lever: kommunen, landet, europaunionen, världen. Sedan kan vi ha olika kulturer, livsåskådningar, värderingar och språk. Men samhällsansvaret är gemensamt, något vi måste dela, men bestulits möjligheten att göra genom olika (ny)liberala idéer om marknaders självreglering och spontana ordning – men också av den övergripande fientligheten mot fördelningspolitik.

Nyckeln till det gemensamma är att alla dessa offentligheter och värderingssystem vi lever i öppnar sig mot varandra. Det politiska förnuftet och solidariteten förutsätter inte värdegemenskaper, varken stora eller små, utan kommunikation med jämlikt utrymme för alla individer, gruppidentiteter och gemenskaper. Det för mänskligheten så omtumlande nya villkoret är ju, precis som Joel Halldorf konstaterat, att vi alla nu befinner oss i minoritet. Det är en aning skrämmande men har blivit verklighetens själva utgångspunkt, där vi befinner oss.

För att på nytt sätt erövra demokratisk kontroll, som jag tror är både möjligt och eftersträvansvärt, behöver vi tänka politiskt längs ordet gemensamhet – inte gemenskap.

 

Per Wirtén är författare och kulturskribent. Hans senaste bok är Är vi framme snart.