Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Per Wirtén

Dör mamma förlåter jag aldrig mig själv

Flyktingar som blivit räddade av Läkare utan gränser på Medelhavet.Foto: DOCTORS WITHOUT BORDERS HANDOUT / EPA MEDICOS SIN FRONTERAS

I coronapandemin smälter frågorna om sorg och skuld samman. 

Per Wirtén funderar över vilka liv vi är kapabla att sörja. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Min mamma är 90 år. Hon lever nu i ensam coronakarantän högst upp i ett höghus. Städhjälpen har slutat städa och handlar i stället hennes mat. Biblioteket och bokhandeln bär upp böcker. Alla bidrar med hjälp på sitt sätt. 

Men trots all försiktighet avlider äldre. Den här våren följs döden inte bara av sorg, utan säkert också av en överväldigande känsla av skuld: Var det mitt slarv som orsakade smittan? Skulle jag ha ställt in det där sista besöket med semla och kaffe? 

I pandemin smälter sorg och skuld samman. I begränsad omfattning i Sverige. Men i Bergamo och Madrid handlar det nötta begreppet skuldberg inte längre om statens finanser utan om enskilda människors förhållande till döda familjemedlemmar. Det är en skuld lika svår att utradera som att uthärda.

Den snabba globala nyhetsförmedlingen har under det senaste kvartsseklet gett både sorg och skuld en större skala än någonsin. Naturkatastrofer, krig och folkmord har inneslutits i allas känsla av ett slags diffust gemensamt ansvar. Många européer känner skuld och skam över att dödandet i Syrien fått fortsätta. 

Varje dygn räknar vi nu in rapporter om pandemins döda från olika länder, en del mycket avlägsna.

Gör något, ropar vi vanmäktigt framför skärmarna. Det existerar inte längre några zoner så avlägsna att de inte väcker våra spontana känslor av solidarisk sorg och förtvivlan. De är säkert ofta ytfenomen, som svallvågor mot en opåverkad strand. Men ändå. De finns där som humanitära och medmänskliga reflexer. De betyder något.

För några år sedan skrev Judith Butler en uppmärksammad bok om hur vissa människor är mer sörjbara än andra. Vårt nyvunna globala engagemang är i själva verket graderat. Men det är annat än det geografiska avståndet som nu bestämmer sörjbarheten. En del människor faller helt utanför, även om de lever mitt ibland oss. Deras lidande kvalar inte in.

Varje dygn räknar vi nu in rapporter om pandemins döda från olika länder, en del mycket avlägsna. Vi kanske inte sörjer dem, men de blir införlivade i vårt medvetande. Ett liknande tickande räkneverk har länge registrerat de tusentals migranter som varje år drunknar i Medelhavet. Det fortsätter envist ticka, eftersom de som kan ändå inte vill rädda deras liv. 

Det finns oacceptabla tystnader.

Jag antar att den riktiga skulden, de historiska skamfläckarna, orsakas av de medvetet kalkylerade besluten. Den oavsiktliga oförsiktigheten under en pandemi ingen tidigare upplevt borde väga så oändligt mycket lättare, även om den gör ont. 

En påskvecka med coronaregler, som nu påverkar halva mänskligheten, är sällsynt lämpad för att ställa alla dessa frågor om sorg, sörjbarhet och skuld. Jag vet inte om det finns några enkla svar. Men det finns smärtsamma dilemman. Det finns oacceptabla tystnader. Och det pågår ihärdiga försök att i specifika fall, som döden på Medelhavet, skambelägga vår känsla av skuld – och därmed ansvar – för andras lidanden och död. 

 

Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressens kultursidor. Hans senaste bok är Är vi framme snart”.