Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Per Wirtén

Det är 20 år sedan sist – och han drabbar mig igen

Christian Boltanski, ”Départ” (2015).Foto: REBECCE FANUELE / CENTREPOMPIDOU
Christian Boltanski, ”Crépuscule” (2015).Foto: JOANA FRANÇA / CENTRE POMPIDOU
Per Wirtén.Foto: OLLE SPORRONG

Per Wirtén återser Christian Boltanski i Paris – och häpnar än en gång.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST. Centre Pompidou, Paris. Översta våningen. Över ingången lyser ordet ”Depart” (avfärd). När man sedan lämnar de dunkelt upplysta rummen når man sin ”Arrivee” (ankomst). De flesta är märkbart berörda. Dämpade. Uppfyllda.

De har då passerat genom den franska konstnären Christian Boltanskis nya retrospektiva utställning. Mellan avfärd och ankomst frammanar han våra nakna liv: minnena, åldrandet, ensamheten i människomassorna, statens historiskt återkommande övergrepp. I mitten finns ett tomt rum med bara ljudet från ett pulserande hjärta och en liten bräcklig glödlampa. Livet.

Jag minns hur jag trevade mig fram i museets klaustrofobiska källare.

Första gången jag drabbades av Boltanski var i samma stad för mer än 20 år sedan, men i Musée d’Art Moderne. Redan då fanns det mesta på plats: de diffust anonyma porträttfotografierna, kakburkarna i plåt för sorterade minnen från passerade liv, de nakna glödlamporna, arkiveringsförsöken, slutförvaringarna. Jag minns hur jag trevade mig fram i museets klaustrofobiska källare. Upplevelsen var tryckande med Förintelsen som existentiellt och politiskt grundackord.

Christian Boltanski, ”Album de photos de la famille D., 1939-1964” (1971).Foto: YVES BRESSON / CENTRE POMPIDOU

Så har han fortsatt, år efter år med samma enkla verktyg. Bilder klippta från dödsrunor, familjealbum, högar med förbrukade arbetskläder, katalogiserade dödsbon. En pågående meditation över alla unika livs gåtfulla anonymitet.

Men den här gången ställer Boltanski sina frågor, i utrymmena mellan avgång och ankomst, med en underbart befriande lätthet. Kanske för att han åldrats och tyngderna börjat falla av honom, mörkret skingrats.

Som en stad för de döda.

I utställningens största rum rör man sig först genom en labyrint av upplösta porträttbilder på svävande tyllgardiner för att sedan komma ut till en urban skyline av staplade kakburkar etiketterade med namn och foto, som en stad för de döda. Bakom dem öppnar sig hela Paris genom ett perspektivfönster – ljusets stad. Effekten är stillsam, men ändå omtumlande. Rummet är som en postsekulär altartavla: livets sprödhet, dödens tyngd och evighetens ljus.

Åk till Paris.

KONST

CHRISTIAN BOLTANSKI

Faire son temps
Centre Pompidou, Paris

Till 16/3

Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Är vi framme snart? Drömmen om Europas förenta stater”.

”Bara SD som tror att det går att förändra Sverige”

Har Socialdemokraterna tappat den politiska ledartröjan för gott? Torbjörn Nilsson och Jenny Lindahl siar om framtiden hos Karin Olsson i Kultur-Expressen.