Per Wirtén
KULTURDEBATT. Varje dag kollar jag svenska analyser och kommentarer om Ukraina. Men det är något konstigt med dem. Alla rör sig i samma riktning. På kultursidorna har jag läst långa rader av mobiliserande solidaritetsartiklar. Inget fel på dem. Jag delar ståndpunkterna. Jag har hållit tal på protestmöten. Jag har kallat Vladimir Putin för både krigsförbrytare och mördare, och kommer göra det igen.
Men ändå undrar jag: Var finns de som kritiserar den euroamerikanska reaktionen på kriget, de som inte säger samma sak som alla andra, som ifrågasätter och komplicerar?
I svåra lägen borde väl genomarbetade oppositionella röster välkomnas och vårdas. Nu verkar de i stället, med några enstaka undantag under de senaste dagarna, ha stängts ute. Men när offentligheten blir entonig försvagas det demokratiska förnuftet, det som uppstår i offentliga meningsutbyten, just det man nu försöker försvara i Kiev och Charkiv.
USA är en kontrast. Där pågår en upphetsad diskussion huruvida Natos expansion österut är själva orsaken till Rysslands angrepp på Ukraina. Den som påstår sådant i svensk debatt marginaliseras obarmhärtigt som antiamerikan. Men i USA drivs ståndpunkten av bland andra John Mearsheimer, som är den mest inflytelserika företrädaren för den gamla realistiska riktningen inom amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik. Realisternas utgångspunkt att vidmakthålla balansen mellan olika stormakters geopolitiska intressen vägledde USA under det kalla kriget. De motsatte sig idégrundad aktivism mot Moskva. De föredrog tålamod.
Är det så självklart att Ukraina ska integreras i Nato och EU? Inte alls, är hennes svar.
Jag har föredragit de idealister som efter Sovjetkommunismens fall i stället strävat efter en värld styrd av internationell rätt i stället för makt. Men det skulle vara dåraktigt att inte lyssna till realisternas kallhamrade varningar.
I senaste poddavsnittet av New York Times ”Ezra Klein Show” intervjuar Klein den nyanserade realisten Emma Ashford. Där presenterar hon de välgrundade resonemang, dilemman och frågeställningar som försvunnit ur svensk debatt. Hon menar att Putins krigsbeslut inte alls grundade sig i föreställningen att Europa och USA var svaga, utan att de blivit för starka; att EU av uppenbara orsaker haft starkare lockelse och dragningskraft på befolkningarna än Ryssland haft.
Nu gäller det, säger hon, att ”göra en överenskommelse med djävulen”. Annars återstår en långsamt eskalerad förstörelse av Ukraina: städerna, infrastrukturen, människorna. En fredsuppgörelse innebär att segern uteblir, för båda parter.
Med sitt perspektiv lyckas Ashford landa i en garderad men sällan artikulerad optimism. De samtal som ändå pågår rör sig i rätt riktning. Ryssland har gett upp sina mest besinningslösa krav. Hon fingrar på det dilemma som omges med lättsinnig tystnad i Sverige: att man behöver finna en möjlig avvägning mellan behovet av fred och kravet på demokratiskt självstyre i hela Ukraina.
Är det så självklart att Ukraina ska integreras i Nato och EU? Inte alls, är hennes svar. Ryssland har ett säkerhetspolitiskt intresse av ett neutralt Ukraina man behöver respektera, även om man ogillar det. Jag håller inte med Ashford, men måste ändå erkänna hennes poänger. Hon tvingar mig att pröva mina egna ståndpunkter: är de för lättköpta, springer jag med flocken. Hennes röst spräcker den svenska ekokammaren.
Jag saknar de beska realisterna. Jag saknar krigsvägrarna. Jag saknar alla krånglande konfliktforskare.
Den realistiska synen på internationella relationer har alltid varit stark i Sverige, även om den formulerats på annat sätt än i USA. Men nu är försiktigheten som bortblåst. Plötsligt låter alla som Carl Bildt och de neokonservativa rådgivarna runt George W Bush. Det är en besynnerlig militärpolitisk vändning.
Som krigsmotståndare och vapenvägrare uppfattar jag ändå det svenska beslutet att exportera pansarskott till Ukraina som en rimlig (men svårsmält) kompromiss. Men att det inte finns något egentligt motstånd, efter att Vänsterpartiet ändrat sig, är en allvarlig syreförlust. Ingen kritiserar heller upprustningspolitiken, trots att många av de gamla argumenten fortfarande håller. Få kommer protestera mot en eventuell Natoanslutning. Det verkar som att de politiska skyddsvallarna mot militarismen hastigt kollapsat. Ska Joakim Paasikivi tillåtas efterträda Anders Tegnell som landets samlande trygghetssymbol utan några invändningar?
Jag formulerar det mesta som frågor, eftersom jag helt enkelt är osäker, men orolig över den militärpolitiska vändning som nu sker snabbt och utan högljudd kritisk debatt. Jag saknar de beska realisterna. Jag saknar krigsvägrarna. Jag saknar alla krånglande konfliktforskare.
Innebär det att jag ursäktar Putins angreppskrig, att jag sviker Ukrainas enastående försvar av det demokratiska självstyret eller ger upp den internationella rättens betydelse? Inte en sekund. Men jag har en välmotiverad skräck för både militarismens logik, även mitt i ett nödvändigt ukrainskt försvarskrig, och en enkelriktad offentlig meningsbildning.
I intervjun med Ezra Klein avslutar Emma Ashford med att tipsa om några böcker. Hon nämner Christopher Clarks ”The sleepwalkers” om förspelet till första världskriget. Ingen regering ville ha ett storkrig, men genom en rad små beslut gled de ändå in i ett. Likt sömngångare rörde sig alla i samma ödesdigra riktning. Ingen drog i nödbromsen. Vi behöver oenighet om vad det är som egentligen händer, annars finns risken att vi inte förstår förrän det är för sent.
Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Mitt hemland. Ett utanförskapsområde”.