Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Per Wirtén

Stefan Löfvens tal var alldeles otillräckligt

Stefan Löfven.Foto: SVT

Den föreställda nationella gemenskapen är en begränsning från helvetet.

Per Wirtén ser Stefan Löfvens tal till nationen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KRÖNIKA. I dag sjunger årets första bofink utanför mitt fönster. Men den skingrar inte min oro. Utbrottet känns nära. Men febertermometern visar fortfarande bara 36,8.

På söndagskvällen höll statsministern tal till nationen. Vilken skillnad om det i stället varit riktat till landet, till alla oss som bor här. Nationen väcker genast frågor om vilka räknas in – andra EU-medborgare, samer, migranter, papperslösa? 

Talet var fint. Jag kanske bråkar om små symboler. Men i just det här läget betyder de mer än vanligt. De laddas med väldiga politiska och psykologiska betydelser, som kan få bestående politiska konsekvenser.

Han talade allvarligt om att klara krisen tillsammans. Men tillsammans med vilka?

Bakom statsministern syntes en svensk flagga. Klart rimligt. Men var fanns EU-flaggan, som pekar mot en vidare medborgerlig tillhörighet, de större sammanhangens politik? Jag hörde honom följaktligen inte säga något särskilt om att pandemin är en global krissituation. Inget om Europa. Absolut inte ett ord om EU. Han talade allvarligt om att klara krisen tillsammans. Men tillsammans med vilka? 

Senare på kvällen återgick jag till det internationella nyhetsflödet. Plötsligt kändes hans framträdande som förfelat. Så avskärmat. Alldeles otillräckligt.

Jag är kanske orättvis. Sverige tillhör trots allt de länder som inte stängt sina gränser. Men att i ett viktigt ögonblick, när alla lyssnar, ändå frammana uppfattningen att Sverige kan klara pandemin på egen hand, samtidigt som föråldrade nationella reflexer slår till i land efter land, är inte bara en sumpad chans att göra människor medvetna om sammanhangen utan också farligt. Det skapar opinioner. New York Times har under helgen rapporterat hur fällda gränsbommar i EU lamslår transporter av livsviktiga varor: mat, läkemedel, sjukvårdsutrustning. Gränskontrollerna hindrar inga virus, men däremot hjälpen och tillfrisknandet. Andra nyheter avslöjar att EU visar en helt annan handlingskraft nu än under eurostormen. Men vilka statsministrar och presidenter framhäver detta i sina utspel?

Räddningen känner inga geografiska gränser.

Vår nästa, som vi har ansvar för, återfinns inte bara i familjen eller den föreställda nationella gemenskapen. Det är en begränsning från helvetet. Redan på 1840-talet konstaterade filosofen Søren Kierkegaard att det inte gick att ta miste på vem som var ens nästa — eftersom det var alla. Vi borde lärt oss sedan dess. Räddningen känner inga geografiska gränser.

Men coronan gör något med oss. Jag går till mataffären vid mitt förortstorg med lätta steg. Men att åka pendeln till innerstan känns som en övning i mod. Som om bara närhet kan inge säkerhet. Jag skräms av mina egna känsloreaktioner. De övermannar mig, trots att jag vet att de ljuger.

Vi hade behövt en statsminister som sade åt oss att tänka, i stället för att lita på nedärvda känslor. Och sedan vecklat ut den större kartan över solidaritetens övernationella sammanhang. 

 

Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressen Kultur.