Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Per Wirtén: Varför teg reportrarna om Roy?

Roy Andersson. Foto: David Azia

Per Wirtén ser kulturjournalisterna göra bort sig.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Det mest förvånande med affären Hugo Rask är att den dröjde så orimligt länge. Alla i Stockholms litterära yrkeskårer hade ju redan dag ett noterat Hugo Rask = Roy Andersson. Nu skriver Björn Wiman (DN 2/11) att uppståndelsen är förnedrande och Olof Åkerlund (Sydsvenskan 4/11) att den är ett nederlag för litteraturen. Verkligen?

Lena Andersson. Foto: Foto: Cornelia Nordström Att kritikerna i sina recensioner inte spekulerade i romanens möjliga sanningshalt är helt i sin ordning. Men när den sedan blev en succé som engagerade tusentals läsare gick det kulturjournalistiska maskineriet i gång med artiklar och intervjuer. Man skrev om allt utom Hugo Rasks identitet. Alla satt på sina redaktioner och pratade, men ingen skrev.

 

I upprörda reaktioner har tigandet nu försvarats som omsorg om det Litterära Verket. Säkert ville en del också skydda kulturmannens heder. Men var ligger en journalists lojalitet? Eftersmaken är sur. Kulturjournalisterna verkar, i det här fallet, gjort samma fel som de ofta anklagat sportjournalister för att göra: man tiger för att skydda en verksamhet man känner lojalitet med.

Jag känner inte Roy Andersson. Men har deltagit på ett par gemensamma sammanträden varav ett i hans ateljé. Jag identifierade honom ändå enkelt. "Egenmäktigt förfarande" är en sällsynt bra roman, men också en sällsynt tafflig maskering av huvudpersonerna.

Hugo Rasks identitet verkar ha gjorts igenkännbar med avsikt. Vi ska förstå att det är Roy Andersson. Jag har inga problem med det, annat än de vanliga etiska reservationerna man bör ha.

Romanen blir inte ett dugg sämre av att det autentiska invaderat fiktionen och sedan väckt diskussion. Tvärtom. Nu framstår den dessutom som en intressant kommentar till andra omdiskuterade romaner om kärlek och kulturmän där alla maskeringar slitits bort, som till exempel Maja Lundgrens "Myggor och tigrar". Är det kanske även själva skrivandet bokens titel syftar på?

De häftiga reaktionerna mot Roy Anderssons medgivande avslöjar samtidigt ett programmatiskt motstånd mot själva idén om icke-fiktiva romaner. Känns inte det en aning konservativt?

 

Följ Expressen Litteratur på Facebook – där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.